Här är den första texten. Den är tidigare publicerad i Ordfront Magasin och bidraget kommer från Lena Kallenberg, författare. Lena Kallenberg har tidigare också gjort sig känd för boken Apelsinflickan.
I flera år har jag tagit aktivt del i en folkrörelse i skymundan. De fackliga arbetsplatsbiblioteken har blivit en succé vid sidan av biblioteksnedläggningarna. Idag existerar minst 1.300 fackliga bibliotek däribland vägkrogsbiblioteken som snart har gjort ljudbokslyssnande lastbilschaufförer till de mer bildade i samhället. Var fjärde- kanske till och med var tredje medlem i LO-facken öppnar aldrig en bok visar statistiken. Det är en myt att påstå att vi har avgiftsfria bibliotek, när arbetsplatsbiblioteken, de få som finns kvar i kommunal regi, tar ut avgifter från arbetsgivaren. De som inte har bokvana med sig hemifrån ska minsann inte ha någon gräddfil till boken, verkar politikerna resonera. Tillgång till böcker och kultur handlar fortfarande om klass och bildning och är ytterst en fråga om demokrati. Jag har själv i gott minne när jag som vuxen följde med mamma som pensionerad fabriksarbeterska till biblioteket. Mamma, som visserligen alltid läst mycket, kände sig dum och obekväm i biblioteksmiljön. Hon vågade inte be om hjälp med ett lånekort. På en metallindustri i Skåne frågade vi arbetarna om deras bokvanor. ”Böcker och bibliotek är för akademiker, inte för såna som oss”, löd det kompakta svaret. Tack vare ett par eldsjälar på arbetsplatsen startades ett arbetsplatsbibliotek. Efter ett halvår hade attityden förändrats och över hälften hade lånat böcker. Jag har träffat hur många bibliotekarier som helst runtom i landet som vrider sina händer i förtvivlan och undrar hur man ska nå de läsovana. Caféstolar och latte i alla ära men det gör inte bokovana till läsare. Det gör däremot boksnurror på jobbet och läsande arbetskamrater. Nyligen slaktade regeringen det futtiga bidraget till kultur i arbetslivet som gjort verksamheten med böcker på jobbet möjlig. LO:s medlemmar subventionerar operor och baletter som medelklassen bevistar men för minsta boksnurra i fabriksporten måste man krusa. Såna uttryck tar sig kulturens klasskillnader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar