onsdagen den 2:e november 2011

Mikael von Knorring: Fildelningen som framsteg

Det är en bit mellan varven här på Overklighetens folk, overkligt länge faktiskt. Men idag lyfter vi den overkliga hatten för Mikael von Knorring och släpper in en annan syn på fildelningen än den som redovisades av Mikael Wiehe på Overklighetens folk tidigare i artikeln Mikael Wiehe om fildelning. Mikael von Knorring bloggar på Vänsterteknik.


Diskussionen om fildelning mår bra av att börja i det abstrakta: Varför har vi priser? Historiskt ligger förstås förklaringen i klassamhället. Men låt oss ändå se det från ett samhällsekonomiskt perspektiv ett tag: varför vill vi ha priser?

Samhällsekonomiskt sett är det för att undvika slöseri. Så länge vi begränsas av tillgången på arbetskraft, maskiner och naturresurser behöver vi se till att de används till de mest produktiva ändamål vi har, och inte överutnyttjas. Därför är höga priser på till exempel olja och arbetskraft viktiga delar av vänsterns ekonomiska politik.

Information, däremot, går inte att slösa med. Att framställa ytterligare ett exemplar av en brödrost kostar resurser, men att framställa ytterligare ett digitalt exemplar av en forskningsrapport gör det inte. Därför är tumregeln att information ska vara gratis.

Det resonemanget krockar med de kapitalistiska spelreglerna, som går ut på att finansieringen av en viss produktion är kopplad till det pris varan säljs för. Utan pris, inga intäkter och därmed ingen produktion. Kapitalistiska villkor leder därför till två parallella problem: för det första att information underproduceras, för det andra att den information som ändå produceras spärras in bakom prislappar och därmed underutnyttjas.

I de fall där informationen är avgörande för företagens internationella konkurrenskraft har staten i regel gått in och löst frågan med skattemedel, t ex vad gäller den nationella statistiken och grundforskningen. Avgiftsfria vägnät är ett motsvarande exempel utanför informationsekonomin.
Problemet med kapitalismens oförmåga att hantera informationsekonomi växer med den tekniska utvecklingen: digitaliseringen frigör allt större delar av ekonomin från sina tidigare former av varor och tjänster, och ger dem istället informationskaraktär. Det är ett klassiskt fall av att produktivkrafterna  utvecklas på ett sätt som gör de gamla produktionsförhållandena mer och mer obsoleta.

Förändringen är avgörande också internationellt. Från gårdagens imperialism, som byggdes på centrumländernas monopolisering av högproduktiva industrier, har industriproduktionen sakta förskjutits till periferin samtidigt som centrumländerna istället gått mot monopolisering av immateriella tillgångar. Den försäljning väst idag ivrigast tvingar på fattiga länder är av en juridisk vara: rätten att använda kunskap, kultur och varumärken. Det är inte i första hand läkemedelsfabrikerna som är centrums fördel, utan läkemedelspatenten. Det är inte datorerna, utan Microsofts operativsystem.

Internationell solidaritet av idag behöver vara en digital solidaritet: en rätt till fri information. En av de stora fördelarna med det kravet är att den helt förbigår den problematik av välgörenhet och villkor som biståndsdebatten aldrig kan komma ifrån. Vill västländerna på allvar stärka de fattiga ländernas ekonomi - börja med att släppa informationen fri! Många länder har både naturresurser och industri nog att hävda sig på världsmarknaden, men hindras av juridiken.
Fildelningen är bara en del av de immaterialrättsliga frågorna, men en bra del för vänstern att börja med. Tanken på fri information är konkret för den som har vant sig vid fildelning.
Det finns ingen allmän ekonomisk lag som säger att för att musiker ska kunna få betalt, måste vi begränsa spridningen av deras verk med  prislappar och kopieringsskydd. Ingen ifrågasätter att vägarbetarna kan få lön, bara för att resultatet av deras arbete får användas fritt. Frågan är inte om det går, utan hur vi gör.

Andra ersättningsformer

Det går att diskutera vilken effekt piratkopieringen har haft på kultursektorns ekonomi - det är långt ifrån så enkelt som den kan se ut vid första anblick - men låt oss utgå från att kultursektorn behöver växa. Med vår ökade levnadsstandard ökar också vårt relativa behov av kultur, och klassamhällen har trots allt aldrig varit särskilt bra på att fylla det behovet.

Vänsterpartiets huvudförslag, som finns beskrivet i detalj på digitalabibliotek.se, utgår från utbyggnaden av biblioteken som framgångssaga. Biblioteken svarar på punkt efter punkt på samma sorts frågor som fildelningen väcker. De har en stark legitimitet hos både författare och förlag, bland annat på grund av biblioteksersättningen.

Det finns inget som säger att den sortens kombination av fri tillgång till kultur och ekonomisk ersättning till författarna bara kan fungera med böcker. Vi vill bygga ut digitala bibliotek som parallella nät till den vanliga fildelningen. Vi vill också låta public service göra sina arkiv offentliga, fria och digitala! Det är fullt möjligt att ge musik och filmer ett hem på nätet där deras nedladdningspopularitet kopplas till ett generöst, skattefinansierat ersättningssystem.

En annan möjlighet är förstås att göra det billigare att producera kultur. Går det att sänka momsen för kultursektorn? Kanske går det att delfinansiera inspelningsstudior, eller konsertlokaler? Hur är det med filmstödet, kan det utökas? Kan vi stödja utvecklingen av fri mjukvara för mixning, redigering, datoranimering?

Nog finns det problematiska saker att diskutera med såna förslag. Särskilt i fråga om film och datorspel måste vi försöka förhindra att kontroversiella titlar kan stängas ute från de nya finansieringsformerna. Men kan vi göra det, har vi å andra sidan tagit ett stort steg framåt: idag är det ofta storbolag som får avgör vilken kultur som får resurser och inte.


Till skillnad från hårda lagar skulle en serie kultursatsningar, direkt knutna till fildelningsdebatten, kunna ge konkreta ekonomiska tillskott till kultursektorn.


Problemen med förbudet

Problemet med dagens lagstiftning är inte i första hand att den hindrar fildelning – det gör den knappast alls. Problemet är att den är en byggsten för en framtid där information helst ska vara låst. Dessutom undergräver lagarna rättssäkerheten, och fungerar som stödkraft i utvecklingen av ett övervakningssamhälle.
Vanliga fildelare dömd idag regelbundet i Sverige inte bara till höga böter, utan till villkorlig dom – i princip fängelse. Den sortens absurda straff har delvis sin förklaring i att andelen som straffas i princip är noll. Skiv- och filmbolagens antipiratorganisationer ropar efter än högre straff, och övervakning av folks internetanvändning, eftersom lagstiftningen mot den bakgrunden inte avskräcker särskilt många.
En lagstiftning som gör en miljon människor skyldiga till ett så allvarligt brott undergräver rättssäkerheten. Det blir upp till polis eller åklagare att välja vem som ska dras inför rätta: ett stort steg mot ett samhälle där alla kan fällas för något vid behov.

Som om det inte vore nog har rättsfallen hela tiden kantats av allehanda skandaler. USA har tillåtits lägga sig i enskilda fall, antipiratlobbyn har fått tillgång till åtalades privata hårddiskar, Piratpartiet fick sin hemsida släckt mitt i valrörelsen 2006, en polis har under pågående utredningsarbete om piratkopiering anställts av filmbolaget Warner Bros – exemplen är otaliga.


Strafflinjen har misslyckats fullständigt med att stoppa fildelningen, trots att den fått passera alla rättssäkerhetens gränser. Det finns ingen realistisk linje att hämta där för vänstern. Att försöka säkerställa kultursektorns inkomster med hjälp av förbud är helt enkelt inte möjligt ens om vi skulle vilja.

Personligen ser jag en stor potential i informationsdiskussionen för vänsterns politiska utveckling. Den kan hjälpa till att bryta vänsterns fördelningspolitiska fixering till förmån för ett fokus på kapitalismens ineffktivitet. Den kan ge ett ekonomiskt hopp i en tid som kommer att präglas av energikris och katastrofala klimatförändringar. Den kan också vitalisera det kulturpolitiska perspektivet genom att tvinga oss tillbaka till ett antal grundfrågor: vilka villkor vill vi ha, och varför?


Fri information är inte en ny frälsning för de socialistiska rörelserna, men däremot en av de tunga byggstenarna i ett internationellt vänsterprojekt av idag. Fildelningen är ett konkret framsteg för tanken på en ekonomi utan en artificiellt skapad fattigdom på information. Det är dags för vänstern att - som en gång i biblioteksfrågan - ta fatt i tanken på en kultur fritt tillgänglig för alla, och göra något politiskt produktivt med den.   

tisdagen den 5:e juli 2011

Johannes Klenelll intervjuas om Galago och satirkonsten som fick SvD att gå i taket


Idag bjuder Overklighetens folk på en intervju med Johannes Klenell, en av två chefredaktörer för Galago tillsammans med Mats Jonsson, en tidning utgiven av Ordfront. För några dagar sedan publicerade Galago satiren Upprop. I denna uppmanas bland annat till terroriststämpling av Timbro, att skjuta på Svensk Dagbladets journalist Per Gudmundsson och avsättande av kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth. Overklighetens folks redaktör Jonas Lundgren har i en kort intervju via mail fått svar på några frågor angående satirtexten i Galago. Overklighetens folk lyfter på den overkliga kulturprettohatten och tackar för att Johannes Klenell tagit sig tid med oss.
[Jonas Lundgren kallas JL i intervjun och Johannes Klenell kallas JK]
JL: Varför valde ni att publicera satiren?
JK: För att vi tyckte den var rolig som helhet. Det var inte för att provocera någon enskild person utan för att den beskriver ett allt mer surrealistiskt samhälle.
JL: Vad tycker du om att SvD dragit så stora växlar av Galagos publicering?
JK: Jag vill börja med att säga att jag hela tiden tyckt att det inte är något konstigt med en polisanmälan i det här läget, som markering av ett upplevt övertramp. Men jag tycker att det är efterspelet som blivit uppskruvat. Jag hade kanske önskat mer kommunikation mellan parterna där. Det hela förvandlades istället till en surrealistisk visklek på nätet där allt eskalerade bortom all proportion.
JL: Vad säger det att JK här lagt ner hela processen mot Galago?
JK: Att det är, precis som vi ansåg, inom satirens gränser.
JL: Hade ni väntat er den här typen av reaktioner?
JK: Nja, vi visste ju att det skulle bli reaktioner på numret i stort och det fanns givetvis en medveten provokation i numret som helhet. Vi hade däremot inte räknat med att verkligheten var så oerhört mycket konstigare än oss.
JL: Blir diskussionen mer eller mindre kontroversiell därför att den är en kulturyttring snarare än någon form av propaganda?
JK: Jag vet inte riktigt. För mig är all kultur en ständig politisk process. Det är en svår fråga. Men i just det här fallet så är ju texten i sig en drift med en politisk pamflett, skämtet och uttalandet i sig ligger i kontexten. Därför tycker jag att det borde vara mindre kontroversiellt.
JL: Som vi på Overklighetens folk förstått det så kommer texten från början från Syndikalistiska Ungdomsförbundet, hur ser ni på Galagos oberoende när ni publicerar material framställt av en specifik politisk organisation?
JK: Nja, så är det ju inte. Texten är skriven av en person som även skriver på andra platser men den är en originaltext som mig veterligen inte publicerats någon annanstans. Galago är på det viset helt partipolitiskt obundet med vår vänsterinriktning. Vi gillar att ta hela nyansen.
JL: Kommer Galago fortsätta publicera den här typen av kontroversiella texter även efter den debatt som följt på texten om Per Gudmundsson?
JK: Ja och nej. Galago är en vild process. Vi går sällan in och gör efterspel. Det skulle kännas tråkigt att till exempel konstruera fler provokationer på rådande situation, vi känner oss ganska färdiga med det här. Men det ska inte på något vis ta bort udden från tidningen. Vi kommer provocera igen, men jag vet så klart i nuläget vare sig hur eller när.

onsdagen den 1:e juni 2011

50 stockholmsmusiker: Gratis musik betyder att de professionella musikerna betalar

Idag publicerar Overklighetens folk - texter från den overkliga kulturvänstern ett uttalande från 50-tal musiker från Stockholmsregionen.

Make Musik Sthlm tillåts med Stockholms stads välsignelse – med stöd av statliga kulturanslag – på nationaldagen manifestera att gratis musik är något riktigt och vettigt.
Birgitta Asplund Hansen på kulturförvaltningen, uttalade sig i P2 Mitt i musiken, 18 mars: ”det är ingen som tvingar en att vara med”.

Detta påstående hävdar vi i förlängningen vara helt felaktigt. Att fylla hela staden med musik är en underbar idé! Men, efter att ha läst hela presentationen får vi professionella musiker inte ekvationen att gå ihop.

På Stockholms officiella besöksguide visitstockholm.se beskrivs årets
stora nationaldagssatsning i Stockholm, Make Musik Sthlm:
”Målet är att såväl amatörmusiker som professionella musiker på alla nivåer och inom alla genrer ska fylla sin stad med musik under en dag med ’gratis musik, för alla, överallt’ som motto”.
Make Musik Sthlm erbjuder både amatörer och professionella musiker att delta – gratis.
Men en professionell musiker kan inte spela gratis. För om man spelar utan gager, så innebär detta att man själv står för omkostnaderna. Professionell musik kostar nämligen i form av utbildning, repetitioner, instrument, teknisk utrustning, administration, transporter etc. Och det är högst märkligt att Stockholms stad – som medarrangör – inte har reagerat över detta.

På webbsidan makemusiksthlm.com uppmanas dessutom caféer och andra tänkbara musikarrangörer ”vara värd för eller arrangera en konsert” – utan kostnad.

Många av dessa arrangörer ser redan arrangörskapet som en livsuppgift och har normalt som affärsidé att presentera och investera i musik.

Och hur blir det för de spelställen som redan har kollektivavtal med Musikerförbundet? De har ju förbundit sig att betala för de musiker som spelar där.

Birgitta Asplund Hansen menade vidare (i P2 Mitt i musiken, 18 mars) att hon hade ”svårt att tycka att saker i det långa loppet ska vila på bidrag”. Enligt vår uppfattning borde det då verkligen ligga i både hennes och förvaltningens intresse att tvärtom visa arrangörer och samarbetsparter det viktiga med att betala för kultur på professionell nivå – att den är värd det.

Idén att samla både amatörer och professionella tycker vi är riktigt bra, men för att kunna omfamna den här i grunden fina musik-överallt-idén, så behövs en justering:
Vi uppmanar Stockholms stad att ge medborgarna både kulturell bredd och kvalitet för sina skattepengar och därför omgående ser till att det betalas för de professionella musikinsatserna på Make Musik Sthlm!

/Magnus Lindgren, jazzmusiker
Sharon Dyall, sångerska och skådespelare
Georg Riedel, kompositör och basist
Bengt-Arne Wallin, kompositör och musiker
Dan Berglund, jazzmusiker
Maria Lindström, singer-songwriter
Nils Landgren, musiker
Meta Roos, sångerska
Jan Ottesen, gitarrist
Barbara Hendricks, sångerska
Gunnar Idenstam, organist och kompositör
Margareta Bengtson, sångerska
Karina Kampe, sångerska
Jonas Kullhammar, trumslagare
Jan Hammarlund, sångare
Nicke Wagemyr, sångare och skådespelare
Erik Söderlind, gitarrist
Claes Janson, sångare och musiker
Magnum Coltrane Price, musiker
Lina Nyberg, sångerska
Per "Ruskträsk" Johansson, jazzmusiker
Goran Kajfes, jazzmusiker
Johan Berthling, jazzmusiker
Pierre Ström,artist/låtskrivare, ordf. Yrkestrubadurernas förening
REBELLROBERT, yrkestrubadur
Monica Dominique, pianist & kompositör
Magnus Wiklund, musiker,
Katija Dragojeviç, operasångerska
Peter Asplund, trumpetare, kompositör och sångare
Janne Schaffer, musiker
Jerry Williams, artist
Jan Lundgren, pianist
Stefan Sundström, sångare, kompositör
Anna Eriksson, singersongwriter
Max Alton, slagverkare, trummis, frilansmusike
Lena Willemark, folkmusiker , sångerska
Martin Hederos, pianist
Ale Möller, musiker
Lisa Nilsson, sångerska
Lisa Rydberg, riksspelman
Jacob Karlzon, pianist och kompositör
Georg Kentros, ordf. Musikcentrum
Anna Lundqvist, ordf. Impra
John Högman, ordf. Föreningen Sveriges Jazzmusiker
Clara Cleo Cornell, ordf. Lilith Eve
Karin Inde, ordf. Musikerförbundets Stockholmstyrelse (företräder ca 1100
musiker i Stockholm)

måndagen den 21:e mars 2011

Bengt Berg: Också de som inte syns finns!

[Foto: Thomas Kramer Pedersen ©]
Idag bjuder Overklighetens folk på en text av Bengt Berg, poet och riksdagsman för Vänsterpartiet samt ledamot av riksdagens kulturutskott. Overklighetens folk tackar Bengt för bidraget.

I en tidningsintervju säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avslutningsvis:
  – Jag tror faktiskt på människan. Det är därför jag är borgerlig. Det är därför jag tror på marknadsekonomi… Jag tycker faktiskt inte att staten ska in och tala om vad folk ska göra eller inte göra.

Vår kära kulturminister behöver inte oroa sig. Det finns alltför många i konungariket Sverige som hamnat utanför den samhälleliga gemenskapen och inte ens mamma staten kan hjälpa i nödens stund, det har den borgerliga utfasningsregeringen sett till. Marknadsekonomin har inget intresse av alla utförsäkrade och arbets- eller papperslösa, de finns inte med på spelplanen, inte ens på ståplatsläktaren. De är förpassade in i osynligheten, in i den stora skugga som breder ut sig bakom de skyskrapehöga tillväxtstaplar som finansminister Borg radar upp efter den djupaste ekonomiska kris som världen skådat sedan depressionen i mannaminne.   
I denna skugga växer alldeles för många barn upp. Rädda Barnen har konstaterat att 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Det är fler än vart tionde barn. För barn med ensamstående föräldrar eller utländsk bakgrund är risken för fattigdom allra högst.
   
Det är vårt, det vill säga samhällets ansvar att ge alla barn och unga i landet lika goda möjligheter att bygga vidare på den första upptäckar- och skaparglädjen, på lusten att söka kunskap och lära sig nya saker, vidga sin värld och få del i nya sammanhang.
   Men barn och ungas liv begränsas hela tiden av familjens ekonomiska situation. När det offentliga drar sig tillbaka och de kommersiella alternativen tar över så lämnas de som inte har råd att betala utanför.
 
+
Ibland kan man läsa i reklamen: DU SOM INTE SYNS, FINNS INTE!
  Jag tycker att det är en vedervärdig utsaga, som bygger på en allt annat än jämlik människosyn. Men lika fullt, så ser det ut i vårt samhälle: många människor har blivit osynliggjorda, ja, till och med tvingats att gå under jorden. 
  Bokstavligt talat under jorden. När jag ska åka tunnelbana i Stockholm är det Gamla Stans nedgång som jag oftast använder. Där har hela vintern suttit människor i tygbylten med en kartong framför sig, som fångat upp en och annan krona från de förbipasserande. De har nästan vuxit in i kaklet bakom ryggen, dessa hemlösa som ingen tycks bry sig om. De finns egentligen inte.
  Ibland kan man få höra vacker musik på långt avstånd, en vemodig saxofon eller ett sprittande dragspel. De som spelar hörs – alltså finns de, men om de råkar vara romer riskerar de att förpassas ut ur landet på grund av lösdriveri à la 1950-talsparagrafen. Det är skillnad på folk och folk också i den europeiska gemenskapen!
Vi är många som reagerar när så många medmänniskor faller igenom de allt glesare trygghetsmaskorna. Det så kallade Påskuppropet samlar alltfler namn och Sveriges kristna råd har nu i ett öppet brev fört fram en rad krav på hur sjukförsäkringen snabbt måste ändras. För att ta ett exempel på hur allt flera tänker: Nu räcker det!
  Jag tror också på människan, Lena Adelsohn Liljeroth. Det är därför jag vill kalla mig humanist. Och jag vill hävda varje människas lika värde och rätten till ett värdigt liv, det är därför jag är socialist.
  
/Bengt Berg, riksdagsman (V) och ledamot av kulturutskottet

onsdagen den 9:e mars 2011

Jonas Lundgren, redaktör för Overklighetens folk, på Newsmill igen

Idag skriver Jonas Lundgren på Newsmill om Fredrik Segerfeldt och skräcken för kulturvänstern. Texten heter Märklig skräck för den så kallade "kulturvänstern" och Lundgren skriver där bland annat att: Hela projektet är ett försök att besanna Segerfeldts och Svanbos påståenden. Dessa är ju så virriga så att man tycker synd om dem och då vill det till att man i alla fall gör ett försök att göra deras teorier lite mer sanna. Alla skribenter på Overklighetens folk tillhör ju denna "kulturvänster".

Läs Lundgrens text på Newsmill

torsdagen den 24:e februari 2011

Jonas Lundgren, redaktör för Overklighetens folk, på Newsmill

Idag publicerades en text på Newsmill skriven av redaktören för Overklighetens folk, Jonas Lundgren, texten handlar om sponsring av kulturlivet och jämför det med ett arrangerat äktenskap. Artikeln har namnet "Håll sponsring borta från kulturen Adelson-Liljeroth".

Läs Jonas Lundgrens text

lördagen den 19:e februari 2011

Ivar Andersen: En tiger i systemets klor

Idag bjuds ni läsare på en text av Ivar Andersen, chefredaktör på Arbetaren. Artikeln handlar om försöket att dra in presstödet för tidningar, främst radikala sådana, som på något vis kan anses ha för få strängar på sin lyra. Overklighetens folk slår an ett ackord i den diskussionen med hjälp av Andersen. Varsågoda.
De senaste veckorna har varit minst sagt tumultartade på Arbetarens redaktion. Presstödsnämnden ifrågasatte tidningens rätt till driftsstöd med hänvisning till att den var ”för smal”. Utan detta driftsstöd förelåg inte förutsättningarna att fortsatt utgivning, och i ljuset av det bistra ekonomiska läge tidningen stod inför – samma utgifter, inga intäkter – och samtliga anställda sades upp.
Vi fick slutligen vårt stöd. Efter att nämnden för första gången låtit analysera inte bara en tidnings kvantitativa kvalifikationer, utan även inriktningen på dess redaktionella innehåll.
På redaktionen var den första reaktionen givetvis en oerhörd lättnad. Vi kommer efter den tuffa tid som varit unna oss att vara glada, men därefter kommer vi att behöva blicka framåt.
Arbetaren är i dagsläget, liksom övriga radikala nyhetstidningar i landet, beroende av presstöd. Det är inte enbart ett teoretiskt problem, utan i högsta grad ett konkret sådant. För presstödssystemet är under attack. En attack som inte främst är signerad EU-kommissionen, utan istället kommer inifrån.
Jag mejlade en del med ETC:s Johan Ehrenberg – som är väl förtrogen med de krumbukter Presstödsnämndens borgerliga majoritet kallar myndighetsutövning. Han menade att: ”bakom en del av ledamöternas agerande finns ju en politisk långsiktig idé som även regeringen driver. Istället för att ta fajt mot själva idén med presstöd så agerar man med att ständigt försvåra nystart och förändring. Eller misskreditera själva stödsystemet genom att ge stöd till nassarna.”
Det är en träffande beskrivning. Samtidigt som regeringen utåt försvarar presstödet skärps kraven för att beviljas det. Teknikaliteter tas som ursäkt för innehållsstyrning. Och att rasistiska Nationell Idag beviljats stöd framhålls av den moderata kulturministern som ett tecken på att stödsystemet gynnar antidemokratiska krafter och därför bör reformeras. Eller kanske avskaffas helt?

Vi lever i ett samhälle där starka högerkrafter flyttar fram sina positioner. Så länge vi är ekonomiskt beroende av dessa krafter kan vi inte – med handen på det hjärta som sitter till vänster – kallas oss för oberoende.
Arbetaren kommer att påbörja arbetet för att uppnå verkligt oberoende, från såväl stat som kapital. Det kommer att bli en tuff process. Men likaså en helt nödvändig sådan. För vår överlevnad som tidning. Och för vår trovärdighet som frihetligt socialistisk pressröst.

Första numret av Arbetaren utkom den 2 januari 1922. Sedan dess har tidningen – i kraft av sina frihetligt socialistiska ideal och sin konsekventa kompromisslöshet – etablerat sig som bärare av en unik publicistisk tradition. Vårt presstöd ifrågasattes för vi valde att förstärka den del av Arbetarens bevakning som sedan det förra seklet var ungt utgjort den röda tråden i tidningens rapportering om världen. Det handlar om bevakningen av den grundläggande motsättning som formar vårt samhälle och driver det framåt, om den eviga konflikten mellan arbete och kapital.
I Alliansens berättelse om Sveriges finns dock inget utrymme för att ifrågasätta den heliga arbetslinjens universella nyttighet. Det är av precis den anledningen vi har valt att ge fackliga konflikter och arbetslivsrelaterade frågor större utrymme. Och det är, som sagt, därför vår finansiering och vår fortsatta utgivning hängde på en skör tråd.
Presstödsnämnden är en självständig myndighet, och det vore vanskligt att anklaga dess blå majoritet för att hysa politiska hämndmotiv. Men kausaliteten kan knappast förnekas.

/Ivar Andersen
Tf chefredaktör, Arbetaren