onsdag 2 november 2011

Mikael von Knorring: Fildelningen som framsteg

Det är en bit mellan varven här på Overklighetens folk, overkligt länge faktiskt. Men idag lyfter vi den overkliga hatten för Mikael von Knorring och släpper in en annan syn på fildelningen än den som redovisades av Mikael Wiehe på Overklighetens folk tidigare i artikeln Mikael Wiehe om fildelning. Mikael von Knorring bloggar på Vänsterteknik.


Diskussionen om fildelning mår bra av att börja i det abstrakta: Varför har vi priser? Historiskt ligger förstås förklaringen i klassamhället. Men låt oss ändå se det från ett samhällsekonomiskt perspektiv ett tag: varför vill vi ha priser?

Samhällsekonomiskt sett är det för att undvika slöseri. Så länge vi begränsas av tillgången på arbetskraft, maskiner och naturresurser behöver vi se till att de används till de mest produktiva ändamål vi har, och inte överutnyttjas. Därför är höga priser på till exempel olja och arbetskraft viktiga delar av vänsterns ekonomiska politik.

Information, däremot, går inte att slösa med. Att framställa ytterligare ett exemplar av en brödrost kostar resurser, men att framställa ytterligare ett digitalt exemplar av en forskningsrapport gör det inte. Därför är tumregeln att information ska vara gratis.

Det resonemanget krockar med de kapitalistiska spelreglerna, som går ut på att finansieringen av en viss produktion är kopplad till det pris varan säljs för. Utan pris, inga intäkter och därmed ingen produktion. Kapitalistiska villkor leder därför till två parallella problem: för det första att information underproduceras, för det andra att den information som ändå produceras spärras in bakom prislappar och därmed underutnyttjas.

I de fall där informationen är avgörande för företagens internationella konkurrenskraft har staten i regel gått in och löst frågan med skattemedel, t ex vad gäller den nationella statistiken och grundforskningen. Avgiftsfria vägnät är ett motsvarande exempel utanför informationsekonomin.
Problemet med kapitalismens oförmåga att hantera informationsekonomi växer med den tekniska utvecklingen: digitaliseringen frigör allt större delar av ekonomin från sina tidigare former av varor och tjänster, och ger dem istället informationskaraktär. Det är ett klassiskt fall av att produktivkrafterna  utvecklas på ett sätt som gör de gamla produktionsförhållandena mer och mer obsoleta.

Förändringen är avgörande också internationellt. Från gårdagens imperialism, som byggdes på centrumländernas monopolisering av högproduktiva industrier, har industriproduktionen sakta förskjutits till periferin samtidigt som centrumländerna istället gått mot monopolisering av immateriella tillgångar. Den försäljning väst idag ivrigast tvingar på fattiga länder är av en juridisk vara: rätten att använda kunskap, kultur och varumärken. Det är inte i första hand läkemedelsfabrikerna som är centrums fördel, utan läkemedelspatenten. Det är inte datorerna, utan Microsofts operativsystem.

Internationell solidaritet av idag behöver vara en digital solidaritet: en rätt till fri information. En av de stora fördelarna med det kravet är att den helt förbigår den problematik av välgörenhet och villkor som biståndsdebatten aldrig kan komma ifrån. Vill västländerna på allvar stärka de fattiga ländernas ekonomi - börja med att släppa informationen fri! Många länder har både naturresurser och industri nog att hävda sig på världsmarknaden, men hindras av juridiken.
Fildelningen är bara en del av de immaterialrättsliga frågorna, men en bra del för vänstern att börja med. Tanken på fri information är konkret för den som har vant sig vid fildelning.
Det finns ingen allmän ekonomisk lag som säger att för att musiker ska kunna få betalt, måste vi begränsa spridningen av deras verk med  prislappar och kopieringsskydd. Ingen ifrågasätter att vägarbetarna kan få lön, bara för att resultatet av deras arbete får användas fritt. Frågan är inte om det går, utan hur vi gör.

Andra ersättningsformer

Det går att diskutera vilken effekt piratkopieringen har haft på kultursektorns ekonomi - det är långt ifrån så enkelt som den kan se ut vid första anblick - men låt oss utgå från att kultursektorn behöver växa. Med vår ökade levnadsstandard ökar också vårt relativa behov av kultur, och klassamhällen har trots allt aldrig varit särskilt bra på att fylla det behovet.

Vänsterpartiets huvudförslag, som finns beskrivet i detalj på digitalabibliotek.se, utgår från utbyggnaden av biblioteken som framgångssaga. Biblioteken svarar på punkt efter punkt på samma sorts frågor som fildelningen väcker. De har en stark legitimitet hos både författare och förlag, bland annat på grund av biblioteksersättningen.

Det finns inget som säger att den sortens kombination av fri tillgång till kultur och ekonomisk ersättning till författarna bara kan fungera med böcker. Vi vill bygga ut digitala bibliotek som parallella nät till den vanliga fildelningen. Vi vill också låta public service göra sina arkiv offentliga, fria och digitala! Det är fullt möjligt att ge musik och filmer ett hem på nätet där deras nedladdningspopularitet kopplas till ett generöst, skattefinansierat ersättningssystem.

En annan möjlighet är förstås att göra det billigare att producera kultur. Går det att sänka momsen för kultursektorn? Kanske går det att delfinansiera inspelningsstudior, eller konsertlokaler? Hur är det med filmstödet, kan det utökas? Kan vi stödja utvecklingen av fri mjukvara för mixning, redigering, datoranimering?

Nog finns det problematiska saker att diskutera med såna förslag. Särskilt i fråga om film och datorspel måste vi försöka förhindra att kontroversiella titlar kan stängas ute från de nya finansieringsformerna. Men kan vi göra det, har vi å andra sidan tagit ett stort steg framåt: idag är det ofta storbolag som får avgör vilken kultur som får resurser och inte.


Till skillnad från hårda lagar skulle en serie kultursatsningar, direkt knutna till fildelningsdebatten, kunna ge konkreta ekonomiska tillskott till kultursektorn.


Problemen med förbudet

Problemet med dagens lagstiftning är inte i första hand att den hindrar fildelning – det gör den knappast alls. Problemet är att den är en byggsten för en framtid där information helst ska vara låst. Dessutom undergräver lagarna rättssäkerheten, och fungerar som stödkraft i utvecklingen av ett övervakningssamhälle.
Vanliga fildelare dömd idag regelbundet i Sverige inte bara till höga böter, utan till villkorlig dom – i princip fängelse. Den sortens absurda straff har delvis sin förklaring i att andelen som straffas i princip är noll. Skiv- och filmbolagens antipiratorganisationer ropar efter än högre straff, och övervakning av folks internetanvändning, eftersom lagstiftningen mot den bakgrunden inte avskräcker särskilt många.
En lagstiftning som gör en miljon människor skyldiga till ett så allvarligt brott undergräver rättssäkerheten. Det blir upp till polis eller åklagare att välja vem som ska dras inför rätta: ett stort steg mot ett samhälle där alla kan fällas för något vid behov.

Som om det inte vore nog har rättsfallen hela tiden kantats av allehanda skandaler. USA har tillåtits lägga sig i enskilda fall, antipiratlobbyn har fått tillgång till åtalades privata hårddiskar, Piratpartiet fick sin hemsida släckt mitt i valrörelsen 2006, en polis har under pågående utredningsarbete om piratkopiering anställts av filmbolaget Warner Bros – exemplen är otaliga.


Strafflinjen har misslyckats fullständigt med att stoppa fildelningen, trots att den fått passera alla rättssäkerhetens gränser. Det finns ingen realistisk linje att hämta där för vänstern. Att försöka säkerställa kultursektorns inkomster med hjälp av förbud är helt enkelt inte möjligt ens om vi skulle vilja.

Personligen ser jag en stor potential i informationsdiskussionen för vänsterns politiska utveckling. Den kan hjälpa till att bryta vänsterns fördelningspolitiska fixering till förmån för ett fokus på kapitalismens ineffktivitet. Den kan ge ett ekonomiskt hopp i en tid som kommer att präglas av energikris och katastrofala klimatförändringar. Den kan också vitalisera det kulturpolitiska perspektivet genom att tvinga oss tillbaka till ett antal grundfrågor: vilka villkor vill vi ha, och varför?


Fri information är inte en ny frälsning för de socialistiska rörelserna, men däremot en av de tunga byggstenarna i ett internationellt vänsterprojekt av idag. Fildelningen är ett konkret framsteg för tanken på en ekonomi utan en artificiellt skapad fattigdom på information. Det är dags för vänstern att - som en gång i biblioteksfrågan - ta fatt i tanken på en kultur fritt tillgänglig för alla, och göra något politiskt produktivt med den.   

tisdag 5 juli 2011

Johannes Klenelll intervjuas om Galago och satirkonsten som fick SvD att gå i taket


Idag bjuder Overklighetens folk på en intervju med Johannes Klenell, en av två chefredaktörer för Galago tillsammans med Mats Jonsson, en tidning utgiven av Ordfront. För några dagar sedan publicerade Galago satiren Upprop. I denna uppmanas bland annat till terroriststämpling av Timbro, att skjuta på Svensk Dagbladets journalist Per Gudmundsson och avsättande av kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth. Overklighetens folks redaktör Jonas Lundgren har i en kort intervju via mail fått svar på några frågor angående satirtexten i Galago. Overklighetens folk lyfter på den overkliga kulturprettohatten och tackar för att Johannes Klenell tagit sig tid med oss.
[Jonas Lundgren kallas JL i intervjun och Johannes Klenell kallas JK]
JL: Varför valde ni att publicera satiren?
JK: För att vi tyckte den var rolig som helhet. Det var inte för att provocera någon enskild person utan för att den beskriver ett allt mer surrealistiskt samhälle.
JL: Vad tycker du om att SvD dragit så stora växlar av Galagos publicering?
JK: Jag vill börja med att säga att jag hela tiden tyckt att det inte är något konstigt med en polisanmälan i det här läget, som markering av ett upplevt övertramp. Men jag tycker att det är efterspelet som blivit uppskruvat. Jag hade kanske önskat mer kommunikation mellan parterna där. Det hela förvandlades istället till en surrealistisk visklek på nätet där allt eskalerade bortom all proportion.
JL: Vad säger det att JK här lagt ner hela processen mot Galago?
JK: Att det är, precis som vi ansåg, inom satirens gränser.
JL: Hade ni väntat er den här typen av reaktioner?
JK: Nja, vi visste ju att det skulle bli reaktioner på numret i stort och det fanns givetvis en medveten provokation i numret som helhet. Vi hade däremot inte räknat med att verkligheten var så oerhört mycket konstigare än oss.
JL: Blir diskussionen mer eller mindre kontroversiell därför att den är en kulturyttring snarare än någon form av propaganda?
JK: Jag vet inte riktigt. För mig är all kultur en ständig politisk process. Det är en svår fråga. Men i just det här fallet så är ju texten i sig en drift med en politisk pamflett, skämtet och uttalandet i sig ligger i kontexten. Därför tycker jag att det borde vara mindre kontroversiellt.
JL: Som vi på Overklighetens folk förstått det så kommer texten från början från Syndikalistiska Ungdomsförbundet, hur ser ni på Galagos oberoende när ni publicerar material framställt av en specifik politisk organisation?
JK: Nja, så är det ju inte. Texten är skriven av en person som även skriver på andra platser men den är en originaltext som mig veterligen inte publicerats någon annanstans. Galago är på det viset helt partipolitiskt obundet med vår vänsterinriktning. Vi gillar att ta hela nyansen.
JL: Kommer Galago fortsätta publicera den här typen av kontroversiella texter även efter den debatt som följt på texten om Per Gudmundsson?
JK: Ja och nej. Galago är en vild process. Vi går sällan in och gör efterspel. Det skulle kännas tråkigt att till exempel konstruera fler provokationer på rådande situation, vi känner oss ganska färdiga med det här. Men det ska inte på något vis ta bort udden från tidningen. Vi kommer provocera igen, men jag vet så klart i nuläget vare sig hur eller när.

onsdag 1 juni 2011

50 stockholmsmusiker: Gratis musik betyder att de professionella musikerna betalar

Idag publicerar Overklighetens folk - texter från den overkliga kulturvänstern ett uttalande från 50-tal musiker från Stockholmsregionen.

Make Musik Sthlm tillåts med Stockholms stads välsignelse – med stöd av statliga kulturanslag – på nationaldagen manifestera att gratis musik är något riktigt och vettigt.
Birgitta Asplund Hansen på kulturförvaltningen, uttalade sig i P2 Mitt i musiken, 18 mars: ”det är ingen som tvingar en att vara med”.

Detta påstående hävdar vi i förlängningen vara helt felaktigt. Att fylla hela staden med musik är en underbar idé! Men, efter att ha läst hela presentationen får vi professionella musiker inte ekvationen att gå ihop.

På Stockholms officiella besöksguide visitstockholm.se beskrivs årets
stora nationaldagssatsning i Stockholm, Make Musik Sthlm:
”Målet är att såväl amatörmusiker som professionella musiker på alla nivåer och inom alla genrer ska fylla sin stad med musik under en dag med ’gratis musik, för alla, överallt’ som motto”.
Make Musik Sthlm erbjuder både amatörer och professionella musiker att delta – gratis.
Men en professionell musiker kan inte spela gratis. För om man spelar utan gager, så innebär detta att man själv står för omkostnaderna. Professionell musik kostar nämligen i form av utbildning, repetitioner, instrument, teknisk utrustning, administration, transporter etc. Och det är högst märkligt att Stockholms stad – som medarrangör – inte har reagerat över detta.

På webbsidan makemusiksthlm.com uppmanas dessutom caféer och andra tänkbara musikarrangörer ”vara värd för eller arrangera en konsert” – utan kostnad.

Många av dessa arrangörer ser redan arrangörskapet som en livsuppgift och har normalt som affärsidé att presentera och investera i musik.

Och hur blir det för de spelställen som redan har kollektivavtal med Musikerförbundet? De har ju förbundit sig att betala för de musiker som spelar där.

Birgitta Asplund Hansen menade vidare (i P2 Mitt i musiken, 18 mars) att hon hade ”svårt att tycka att saker i det långa loppet ska vila på bidrag”. Enligt vår uppfattning borde det då verkligen ligga i både hennes och förvaltningens intresse att tvärtom visa arrangörer och samarbetsparter det viktiga med att betala för kultur på professionell nivå – att den är värd det.

Idén att samla både amatörer och professionella tycker vi är riktigt bra, men för att kunna omfamna den här i grunden fina musik-överallt-idén, så behövs en justering:
Vi uppmanar Stockholms stad att ge medborgarna både kulturell bredd och kvalitet för sina skattepengar och därför omgående ser till att det betalas för de professionella musikinsatserna på Make Musik Sthlm!

/Magnus Lindgren, jazzmusiker
Sharon Dyall, sångerska och skådespelare
Georg Riedel, kompositör och basist
Bengt-Arne Wallin, kompositör och musiker
Dan Berglund, jazzmusiker
Maria Lindström, singer-songwriter
Nils Landgren, musiker
Meta Roos, sångerska
Jan Ottesen, gitarrist
Barbara Hendricks, sångerska
Gunnar Idenstam, organist och kompositör
Margareta Bengtson, sångerska
Karina Kampe, sångerska
Jonas Kullhammar, trumslagare
Jan Hammarlund, sångare
Nicke Wagemyr, sångare och skådespelare
Erik Söderlind, gitarrist
Claes Janson, sångare och musiker
Magnum Coltrane Price, musiker
Lina Nyberg, sångerska
Per "Ruskträsk" Johansson, jazzmusiker
Goran Kajfes, jazzmusiker
Johan Berthling, jazzmusiker
Pierre Ström,artist/låtskrivare, ordf. Yrkestrubadurernas förening
REBELLROBERT, yrkestrubadur
Monica Dominique, pianist & kompositör
Magnus Wiklund, musiker,
Katija Dragojeviç, operasångerska
Peter Asplund, trumpetare, kompositör och sångare
Janne Schaffer, musiker
Jerry Williams, artist
Jan Lundgren, pianist
Stefan Sundström, sångare, kompositör
Anna Eriksson, singersongwriter
Max Alton, slagverkare, trummis, frilansmusike
Lena Willemark, folkmusiker , sångerska
Martin Hederos, pianist
Ale Möller, musiker
Lisa Nilsson, sångerska
Lisa Rydberg, riksspelman
Jacob Karlzon, pianist och kompositör
Georg Kentros, ordf. Musikcentrum
Anna Lundqvist, ordf. Impra
John Högman, ordf. Föreningen Sveriges Jazzmusiker
Clara Cleo Cornell, ordf. Lilith Eve
Karin Inde, ordf. Musikerförbundets Stockholmstyrelse (företräder ca 1100
musiker i Stockholm)

måndag 21 mars 2011

Bengt Berg: Också de som inte syns finns!

[Foto: Thomas Kramer Pedersen ©]
Idag bjuder Overklighetens folk på en text av Bengt Berg, poet och riksdagsman för Vänsterpartiet samt ledamot av riksdagens kulturutskott. Overklighetens folk tackar Bengt för bidraget.

I en tidningsintervju säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avslutningsvis:
  – Jag tror faktiskt på människan. Det är därför jag är borgerlig. Det är därför jag tror på marknadsekonomi… Jag tycker faktiskt inte att staten ska in och tala om vad folk ska göra eller inte göra.

Vår kära kulturminister behöver inte oroa sig. Det finns alltför många i konungariket Sverige som hamnat utanför den samhälleliga gemenskapen och inte ens mamma staten kan hjälpa i nödens stund, det har den borgerliga utfasningsregeringen sett till. Marknadsekonomin har inget intresse av alla utförsäkrade och arbets- eller papperslösa, de finns inte med på spelplanen, inte ens på ståplatsläktaren. De är förpassade in i osynligheten, in i den stora skugga som breder ut sig bakom de skyskrapehöga tillväxtstaplar som finansminister Borg radar upp efter den djupaste ekonomiska kris som världen skådat sedan depressionen i mannaminne.   
I denna skugga växer alldeles för många barn upp. Rädda Barnen har konstaterat att 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Det är fler än vart tionde barn. För barn med ensamstående föräldrar eller utländsk bakgrund är risken för fattigdom allra högst.
   
Det är vårt, det vill säga samhällets ansvar att ge alla barn och unga i landet lika goda möjligheter att bygga vidare på den första upptäckar- och skaparglädjen, på lusten att söka kunskap och lära sig nya saker, vidga sin värld och få del i nya sammanhang.
   Men barn och ungas liv begränsas hela tiden av familjens ekonomiska situation. När det offentliga drar sig tillbaka och de kommersiella alternativen tar över så lämnas de som inte har råd att betala utanför.
 
+
Ibland kan man läsa i reklamen: DU SOM INTE SYNS, FINNS INTE!
  Jag tycker att det är en vedervärdig utsaga, som bygger på en allt annat än jämlik människosyn. Men lika fullt, så ser det ut i vårt samhälle: många människor har blivit osynliggjorda, ja, till och med tvingats att gå under jorden. 
  Bokstavligt talat under jorden. När jag ska åka tunnelbana i Stockholm är det Gamla Stans nedgång som jag oftast använder. Där har hela vintern suttit människor i tygbylten med en kartong framför sig, som fångat upp en och annan krona från de förbipasserande. De har nästan vuxit in i kaklet bakom ryggen, dessa hemlösa som ingen tycks bry sig om. De finns egentligen inte.
  Ibland kan man få höra vacker musik på långt avstånd, en vemodig saxofon eller ett sprittande dragspel. De som spelar hörs – alltså finns de, men om de råkar vara romer riskerar de att förpassas ut ur landet på grund av lösdriveri à la 1950-talsparagrafen. Det är skillnad på folk och folk också i den europeiska gemenskapen!
Vi är många som reagerar när så många medmänniskor faller igenom de allt glesare trygghetsmaskorna. Det så kallade Påskuppropet samlar alltfler namn och Sveriges kristna råd har nu i ett öppet brev fört fram en rad krav på hur sjukförsäkringen snabbt måste ändras. För att ta ett exempel på hur allt flera tänker: Nu räcker det!
  Jag tror också på människan, Lena Adelsohn Liljeroth. Det är därför jag vill kalla mig humanist. Och jag vill hävda varje människas lika värde och rätten till ett värdigt liv, det är därför jag är socialist.
  
/Bengt Berg, riksdagsman (V) och ledamot av kulturutskottet

onsdag 9 mars 2011

Jonas Lundgren, redaktör för Overklighetens folk, på Newsmill igen

Idag skriver Jonas Lundgren på Newsmill om Fredrik Segerfeldt och skräcken för kulturvänstern. Texten heter Märklig skräck för den så kallade "kulturvänstern" och Lundgren skriver där bland annat att: Hela projektet är ett försök att besanna Segerfeldts och Svanbos påståenden. Dessa är ju så virriga så att man tycker synd om dem och då vill det till att man i alla fall gör ett försök att göra deras teorier lite mer sanna. Alla skribenter på Overklighetens folk tillhör ju denna "kulturvänster".

Läs Lundgrens text på Newsmill

torsdag 24 februari 2011

Jonas Lundgren, redaktör för Overklighetens folk, på Newsmill

Idag publicerades en text på Newsmill skriven av redaktören för Overklighetens folk, Jonas Lundgren, texten handlar om sponsring av kulturlivet och jämför det med ett arrangerat äktenskap. Artikeln har namnet "Håll sponsring borta från kulturen Adelson-Liljeroth".

Läs Jonas Lundgrens text

lördag 19 februari 2011

Ivar Andersen: En tiger i systemets klor

Idag bjuds ni läsare på en text av Ivar Andersen, chefredaktör på Arbetaren. Artikeln handlar om försöket att dra in presstödet för tidningar, främst radikala sådana, som på något vis kan anses ha för få strängar på sin lyra. Overklighetens folk slår an ett ackord i den diskussionen med hjälp av Andersen. Varsågoda.
De senaste veckorna har varit minst sagt tumultartade på Arbetarens redaktion. Presstödsnämnden ifrågasatte tidningens rätt till driftsstöd med hänvisning till att den var ”för smal”. Utan detta driftsstöd förelåg inte förutsättningarna att fortsatt utgivning, och i ljuset av det bistra ekonomiska läge tidningen stod inför – samma utgifter, inga intäkter – och samtliga anställda sades upp.
Vi fick slutligen vårt stöd. Efter att nämnden för första gången låtit analysera inte bara en tidnings kvantitativa kvalifikationer, utan även inriktningen på dess redaktionella innehåll.
På redaktionen var den första reaktionen givetvis en oerhörd lättnad. Vi kommer efter den tuffa tid som varit unna oss att vara glada, men därefter kommer vi att behöva blicka framåt.
Arbetaren är i dagsläget, liksom övriga radikala nyhetstidningar i landet, beroende av presstöd. Det är inte enbart ett teoretiskt problem, utan i högsta grad ett konkret sådant. För presstödssystemet är under attack. En attack som inte främst är signerad EU-kommissionen, utan istället kommer inifrån.
Jag mejlade en del med ETC:s Johan Ehrenberg – som är väl förtrogen med de krumbukter Presstödsnämndens borgerliga majoritet kallar myndighetsutövning. Han menade att: ”bakom en del av ledamöternas agerande finns ju en politisk långsiktig idé som även regeringen driver. Istället för att ta fajt mot själva idén med presstöd så agerar man med att ständigt försvåra nystart och förändring. Eller misskreditera själva stödsystemet genom att ge stöd till nassarna.”
Det är en träffande beskrivning. Samtidigt som regeringen utåt försvarar presstödet skärps kraven för att beviljas det. Teknikaliteter tas som ursäkt för innehållsstyrning. Och att rasistiska Nationell Idag beviljats stöd framhålls av den moderata kulturministern som ett tecken på att stödsystemet gynnar antidemokratiska krafter och därför bör reformeras. Eller kanske avskaffas helt?

Vi lever i ett samhälle där starka högerkrafter flyttar fram sina positioner. Så länge vi är ekonomiskt beroende av dessa krafter kan vi inte – med handen på det hjärta som sitter till vänster – kallas oss för oberoende.
Arbetaren kommer att påbörja arbetet för att uppnå verkligt oberoende, från såväl stat som kapital. Det kommer att bli en tuff process. Men likaså en helt nödvändig sådan. För vår överlevnad som tidning. Och för vår trovärdighet som frihetligt socialistisk pressröst.

Första numret av Arbetaren utkom den 2 januari 1922. Sedan dess har tidningen – i kraft av sina frihetligt socialistiska ideal och sin konsekventa kompromisslöshet – etablerat sig som bärare av en unik publicistisk tradition. Vårt presstöd ifrågasattes för vi valde att förstärka den del av Arbetarens bevakning som sedan det förra seklet var ungt utgjort den röda tråden i tidningens rapportering om världen. Det handlar om bevakningen av den grundläggande motsättning som formar vårt samhälle och driver det framåt, om den eviga konflikten mellan arbete och kapital.
I Alliansens berättelse om Sveriges finns dock inget utrymme för att ifrågasätta den heliga arbetslinjens universella nyttighet. Det är av precis den anledningen vi har valt att ge fackliga konflikter och arbetslivsrelaterade frågor större utrymme. Och det är, som sagt, därför vår finansiering och vår fortsatta utgivning hängde på en skör tråd.
Presstödsnämnden är en självständig myndighet, och det vore vanskligt att anklaga dess blå majoritet för att hysa politiska hämndmotiv. Men kausaliteten kan knappast förnekas.

/Ivar Andersen
Tf chefredaktör, Arbetaren

söndag 13 februari 2011

Osborn Holmstrand: Dags för en ny politik gentemot Iran!

Nu gör Overklighetens folk ett undantag från regeln att endast publicera kulturpolitiska debattinlägg från kulturpolitiker och kulturarbetare. Egentligen kan man säga att Osborn Holmstrands artikel nedan är en kulturartikel, den behandlar till viss del den naiva svenska synen på Iran, som bland annat bidragit till det uppmärksammade Boråsfallet där två anhängare av demokratirörelsen PMOI ska utvisas till Iran och en säker död. Overklighetens folk lyfter idag på den overkliga hatten och tackar Holmstrand för hur han, förtjänstfullt, uppmärksammar den sanna overkligheten, Migrationsverkets syn på människor och Sveriges syn på Iran.

Jag har sedan länge varit medlem i Amnetsy International, för mänskliga rättigheter. Min avsky för dödsstraffet har varit främsta orsaken. I juli 2005 råkade jag läsa en liten tidningsnotis: ” Gråtande och skräckslagna fördes de båda tonårspojkarna, dömda för homosexualitet, att hängas offentligt på torget i Mashhad, Iran ”. Jag kunde senare hitta foton på pojkarnas avrättning.

Detta blev ett chockartat uppvaknande, som fick mig att bli aktiv medlem i Borås Amnest grupp. Men det stod snart klart för mig, att kampen mot sådant barbari även måste föras på det politiska planet: bara en demokratisering av det fundamentalistiska Iran skulle radikalt och långsiktligt kunna stoppa alla fasansfulla kränkningar. Jag kom i kontakt med PMOI, People’s Mojahedin of Iran, somingår i det samlade, demokratiska motståndat NCRI som äldsta och största organisation. PMOI arbetar mot en av världens värsta diktaturer, mot dess steningar och avrättningar av minderåriga och politiska fångar, mot förtryck och förföljelse av oppositionella, mot den enorma diskrimineringen av kvinnor, mot strävan efter dominans i hela regionen genom export av fundamentalism och terrorism samt mot Irans planer på att framställa kärnvapen. PMOI:s mål är en sekulär, fullständig demokrati med de mänskliga rättigheterna som ledstjärna. Politik måste alltså skiljas helt från religion.

I fem år har jag nu stött och arbetat med NCRI/PMOI. Till min stora glädje blev jag nyligen inbjuden att delta i en stor, internationell konferens i Bryssel med syfte att skapa en ny politik gentemot Iran. Men en mycket akut fråga stod först på programmet: situationen för Camp Ashraf i Irak. Sedan åttiotalet bor där c:a 3 400 obeväpnade, iranska politiska flyktingar, medlemmar i PMOI och alltså det starkaste motståndet mot Irans diktatur. Irans ledare har uttalat sin fatwa över Ashrafs folk. Området har, sedan USA överlämnade beskyddet av det till Irak, attackerats tre gånger. 36 invånare togs som gisslan, närmare tusen har skadats och elva dödats. Det är nu belägrat och utsatt för trakasserier, blockad och akustisk tortyr dygnet runt. Ashraf är en nagel i ögat på Iran, som hela tiden pressar Irak att utlämna invånarna till Iran. Det skulle betyda en humanitär katastrof med massavrättningar som följd - och ett förödande nederlag för demokratisträvandena. Den enda och sista bastionen skulle falla. Attackerna motiveras med att PMOI finns på USA:s terroristlista, ett verk av Clinton för att söka blidka Irans mullor. Politisk kohandel på högsta nivå.

Under Brysselkonferensen framfördes bestämda krav på att USA genast måste återuppta det beskydd av Ashraf man faktiskt bundit sig för. Men även FN måste agera, eftersom Ashrafs invånare lyder under 4 Genevekonventionen. Ett annat krav, även från de amerikanska deltagarna, var att USA omedelbart måste ta bort den terroristämpel på PMOI som EU redan avlägsnat, detta dels för att förhindra en mänsklig katastrof, dels för att radikalt underlätta PMOI:s kamp mot diktaturen och för en övergång till demokrati. Talare under konferensen var bl.a. Mikael Mukasey, USA:s f.d. högste jurist, John Bolton, USA:s vice ” secretary of state”, Dell Dailey, biträdande statssekreterare i terrorist bekämpning under Bush, Irene Khan, Amnestys förra generalsekreterare samt Alejo Vidal-Quadras, EU- parlimentets vice ordförande.
-Tiden för samtal är över, slog John Bolton fast. Omvärlden måste ge moraliskt stöd till oppositionen. Hårdare och mer riktade sanktioner mot prästerskapets ledare måste till, men även sådana mot landets olje-och gassektor.

Bland talarna återfanns också general James Jones, Obamas förre rådgivare i nationell säkerhet, Bill Richardson, USA:s FN- ambassadör under Clinton, Dirk Claes från den belgiska senaten, Jim Higgins, medlem av EU-parlamentets styrelse samt Maryam Rajavi, vald exilpresident för NCRI, det samlade motståndet mot Irans diktatur.
-Tiden är nu inne för effektivare åtgärder, fokus på mänskliga rättigheter och stöd för ett regimskifte, slog man fast. Risken för krig och spridning av terrorism och kärnvapen är alarmerande stor – om vi inte handlar nu. Om detta var hela panelen enig. – Iran har klarat av två tredjedelar av arbetet med att framställa kärnvapen, påpekade James Jones.

Från NCRI/PMOI:s svenska sektion hörs nu krav på att Sverige och den svenska regeringen mycket bättre måste stödja en demokratisk utvecking i Iran, stå för en betydligt resolutare politik mot det fundamentalistiska prästväldet samt solidarisera sig med det iranska folkets rättmätiga kamp för frihet och demokrati. Det skulle inte bara gagna Irans folk utan hela Mellanöstern och världsfreden.
Brysselkonferensen blev oerhört intressant och spännande. Att man på så hög internationell nivå ger kraftfullt stöd till PMOI:s och därmed min kamp är mycket glädjande och ger kraft till fortsatt arbete mot förtryck och barbari, för demokrati och mänskliga rättigheter.

/Osborn Holmstrand
Människorätts- och demokratiaktivist

Overklighetens folk rekommenderar också Osborn Holmstrands film:
Osborn Holmstrand about state crimes in Iran, filmen finns i två delar på Youtube

Helena Duroj: Vi måste stå ut med människor

[fotot tillhör familjen]
Idag bjuder Overklighetens folk på en text från Helena Duroj, vänsterpartistisk bloggare på Politik och poesi. Duroj jobbar som pedagog och författare. Idag tar hon upp ett par aspekter av den sverigedemokratiska kulturpolitiken. 

Att skapa konst och bygga samhällen tycks vara något som människan gjort så långe vi gått på jorden. Om det kan tänkas finnas ett mål för denna utspridda, gigantiska och envetna verksamhet har jag fått för mig att målet vore: att människor ska stå ut med varandra.
Samhället begränsar våra impulser, konsten frigör dem. Båda är nödvändigt.

Med detta sagt blir en titt i Sverigedemokraternas kulturprogram något närmast chockartat. Vad de ser ut att vilja ha är ett samhälle som ger fritt utlopp åt de lägsta impulserna och en konst som snävar in och stänger av.
Sd skriver inte med utgångspunkten att de är intresserade av konst. Vad de är intresserade av är att själva må bra, och det gör de endast när de erfar en förnimmelse de kallar svenskhet. Deras sida http://sverigedemokraterna.se/valet-2010/lat-sverige-forbli-sverige/
om kulturpolitik börjar med att skilja svensk kultur från all annan, fastän de verkar vara ur stånd att skilja på kultur = sedvänja och kultur = skapade verk .


Sd lovar att verka för höjda statliga anslag till de föreningar och organisationer som syftar till att bevara det svenska kulturarvet. Mot detta finns inga principiella invändningar; i de flesta hembygdsföreningar går frivilligarbetarna på knäna och åtskilliga bruksföremål från bonde- och industrisamhället riskerar skador i brist på professionell hantering. Men hur skulle det betalas? Sd vill förstås ”helt avveckla de skattefinansierade anslagen till de verksamheter som syftar till att befrämja den mångkulturella samhällsordningen” – och de har aldrig sagt hur långt de är beredda att gå. Är det biblioteken som inte ska kunna köpa in böcker och tidningar på medborgarnas språk, är det SVT som ska sluta köpa brittiska serier, eller är det själva hembygdsföreningen som inte längre får visa vad vallonerna betydde för bruket?
Det statliga, från början nationalromantiska Nordiska muséet liksom den lokalt förankrade hembygdsrörelsen uttrycker sin programmatiska kultursyn helt annorlunda än vad Sd gör. Partiet har inga vänner ens bland dem som de så gärna vill adda till sina vänner.


En annan punkt på Sd:s åtgärdslista är en kulturell kanon. Till skillnad från Folkpartiet nöjer de sig inte med att lista favoritböcker som tvångsläsning åt skolbarn, utan de ska ha en förteckning ”omistliga och särskilt betydelsefulla exempel på svensk kultur inom olika områden”. Zorn, inte Picasso. Nangijala, inte Narnia. Och så vidare. Förvisso låter det sig göras. Det går att få en flock kulturvetare att i åratal sitta samman runt ett bord och gräla om verksförteckningen, det var ungefär så Psalmbokskommittén arbetade, och ändå finns det inte en kyrkobesökare idag som inte saknar någon gammal favorithymn eller är irriterad på att psalmnumren ändrats. Eller se på hur det som vanvördigt kallats ”förklädeskommittén” håller igång i de hembygdsföreningar med självaktning som börjat rita på sin egen sockendräkt. Det finns grannar som slutat tala med varandra i tjugo år på grund av placeringen av en hålsöm. Så det går alltså an att arbeta så, men är det värt att lägga skattemedel på det för att få en kanon som ingen ändå bryr sig om?


Det näst värsta hos Sd – efter rasismen alltså – är ändå deras diktat om positivism. Genom att styra statsbidragen vill de, förutom att stoppa afrodans och hejda saz-undervisningen i musikskolan, också strypa alla anslag till ”kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”. Vanligtvis brukar populister bara komma med löst tyckande och magkänsla. Primitivt utgår de från att det som känns rätt för Mig&Co ska göras till det rätta för alla. Men när vi kommer till Sd och deras kultur- och konstsyn blir de häpnadsväckande tydliga: Konstnärer som gör saker som Sd inte gillar ska med (eller snarare utan) alla medel fås att sluta med detta.
Tystandet av konstnärerna försvarar de med snack om folkligt intresse. Vad de främst vill ockra på är ett folkligt ointresse.
 Men mina eller dina kulturintressen är inte ett kvalitetskriterium! Den som inte vill se videoinstallationer eller hockeymatcher slipper. Men ingen av oss slipper undan att betala för
förekomsten – inte så länge vi har kvar resterna av ett solidariskt samhällsbygge. Ett samhälle som ger plats för kulturellt skapande, även om resultaten vid första påseende är knäppiga sedvänjor eller konstifikationer som endast intresserar sitt upphov.


Utan bredd, ingen höjd! Vi vet inte vad som imorgon kommer att vara omistligt, fråga bara van Gogh.
Människor har alltid byggt samhällen och skapat konst. Meningen med det kan vara att vi ska stå ut med varandra. Vi måste inte stå ut med det som skapats, men vi måste stå ut med människor.
Sverigedemokraterna verkar ha lite svårt för sig där.

/Helena Duroj
pedagog och författare

söndag 6 februari 2011

Rosa Lundmark om varför Fria Teatern i Högdalen angår oss



[foto: Martin Lundström]
Här bjuder vi på ett inlägg  skrivet av Rosa Lundmark, styrelseledamot för Vänsterpartiet Vantör och vice ordförande i stadsdelsnämnden Enskede-Årsta-Vantör. Rosa kämpar hårt för den Fria Teatern i Högdalen, här berättar hon varför. Vi lyfter på den overkliga hatten och tackar Rosa

Många är de Vantörsungar som har sett sin allra första teaterpjäs på Fria Teatern i Högdalen, kanske med skolan eller sina föräldrar. Förmodligen var det succépjäsen om Bamse – världens starkaste björn, som barnen såg.  Faktum är att betydligt fler barn och vuxna har sett Bamse på Fria Teatern än antalet invånare i hela Enskede-Årsta-Vantör!

Men snart kan vi förlora teatern i Högdalen! Den borgerliga majoriteten i kulturnämnden i Stockholms stad beslutade nämligen för ett par veckor sedan att Fria Teatern ska få halverat bidrag 2011 och inget alls 2012. Man lyssnade inte på protester från inbitna teaterbesökare i Högdalen, trots att man före valet talat vackert om Medborgarnas Söderort!  Inte heller kulturjournalisternas försvar av teatern påverkade de borgerliga kulturpolitikerna.

Att ha en fast teater i stadsdelen ingår i en grundläggande kulturell infrastruktur för att alla invånare ska kunna ta del av kultur på ett enkelt sätt. Det behöver göras mycket mer än idag, för att fler ska ha råd och möjlighet att gå på teater och för att kulturutbudet ska vara angeläget för var och en. Före valet ville kulturnämndens dåvarande borgerliga majoritet stärka kulturlivet enligt Söderortsvisionen, men det visar sig nu vara tomt prat. Att ett skäl till att halvera anslaget till Fria Teatern dessutom är låg produktivitet är obegripligt, då teatern tidigare har fått kulturnämndens bonus för hög produktivitet. Den nya borgerliga majoriteten i kulturnämnden verkar inte veta vad den vill. Dessutom verkar den inte veta vad den gamla majoriteten tyckte. Någon j-a ordning borde det väl vara även i borgarleden.

Med tanke på allt fagert tal från borgerliga politiker om småföretagare är det också obegripligt att kulturnämnden med minsta möjliga varsel drar undan fötterna på en liten teater, uppbunden av avtal med medarbetare och teaterförlag och med köpta pjäsrättigheter för tre nya föreställningar.  Om Fria Teatern läggs ned blir det ännu färre kulturjobb i Söderort, som jämfört med innerstaden bara har hälften så stor andel. Borgarna har missat att en satsning på kultur i förorter även ökar den lokala arbetsmarknaden. Eller så har samverkan mellan nämnderna som skulle formas utifrån Söderortsvisionen misslyckats. För hur ska vi annars tolka att kulturnämnden med ena handen skriver att kulturlivet i Söderort ska främjas och med andra handen skriver under dödsdomen mot Fria Teatern?

Fria Teatern i Högdalen får inte läggas ner! Det är beskedet från Vänsterpartiet och Fria Teaterns Vänner som bildats för att skapa opinion mot att teatern läggs ned.  Ett av kulturnämndens argument mot fortsatta anslag är bristande lokal förankring, vilket motsägs av uppslutningen till stödcaféet senaste söndag. Dessutom frågar jag mig om innerstadsteatrarna har samma krav på förankring. Men de har det ju lättare eftersom den största delen av publiken förmodligen är från innerstaden. Eller har teater i city rätt att bara vara teater, för att de är norm, medan teater i förort måste försvara sitt berättigande med lokal förankring, även om de har bra föreställningar och även drar publik från stan?

När Rågsveds Folkets Hus firade FN-dagen var det självklart att engagera Fria Teatern för att spela ur pjäsen "Svårast är det med dom värdelösa", som inledning till en debatt med handikapprådet och politiker. Det kallar jag lokalt samarbete. Vänsterpartiet i Vantör vill bygga vidare på områdets stolta tradition av musik och kultur, där vi idag förutom Fria Teatern har Picknickteatern/ dockteater, Ung, Pung/Svea Sträng, Vantörs konstförening och Rågsveds Folkets Hus som viktig samlingspunkt Vi behöver mer kultur i Vantör – inte mindre!

Jag uppmanar därför kulturborgarrådet att göra som idrottsborgarrådet. Släpp prestigen, lyssna på medborgarna, gör en pudel - dra tillbaka nedskärningarna!

måndag 17 januari 2011

Leninpriset till Maj Wechselmann

För någon vecka sedan presenterades årets vinnare av Jan Myrdals stora pris/Leninpriset. Leninpriset gick i år till Maj Wechselmann, dokumentärfilmare och aktivist, vänsterpartistisk politiker och ledamot av vänsterpartiet Storstockholms kulturutskott.

Overklighetens folk grattulerar till priset.