De senaste veckorna har varit minst sagt tumultartade på Arbetarens redaktion. Presstödsnämnden ifrågasatte tidningens rätt till driftsstöd med hänvisning till att den var ”för smal”. Utan detta driftsstöd förelåg inte förutsättningarna att fortsatt utgivning, och i ljuset av det bistra ekonomiska läge tidningen stod inför – samma utgifter, inga intäkter – och samtliga anställda sades upp.
Vi fick slutligen vårt stöd. Efter att nämnden för första gången låtit analysera inte bara en tidnings kvantitativa kvalifikationer, utan även inriktningen på dess redaktionella innehåll.
På redaktionen var den första reaktionen givetvis en oerhörd lättnad. Vi kommer efter den tuffa tid som varit unna oss att vara glada, men därefter kommer vi att behöva blicka framåt.
Arbetaren är i dagsläget, liksom övriga radikala nyhetstidningar i landet, beroende av presstöd. Det är inte enbart ett teoretiskt problem, utan i högsta grad ett konkret sådant. För presstödssystemet är under attack. En attack som inte främst är signerad EU-kommissionen, utan istället kommer inifrån.
Jag mejlade en del med ETC:s Johan Ehrenberg – som är väl förtrogen med de krumbukter Presstödsnämndens borgerliga majoritet kallar myndighetsutövning. Han menade att: ”bakom en del av ledamöternas agerande finns ju en politisk långsiktig idé som även regeringen driver. Istället för att ta fajt mot själva idén med presstöd så agerar man med att ständigt försvåra nystart och förändring. Eller misskreditera själva stödsystemet genom att ge stöd till nassarna.”
Det är en träffande beskrivning. Samtidigt som regeringen utåt försvarar presstödet skärps kraven för att beviljas det. Teknikaliteter tas som ursäkt för innehållsstyrning. Och att rasistiska Nationell Idag beviljats stöd framhålls av den moderata kulturministern som ett tecken på att stödsystemet gynnar antidemokratiska krafter och därför bör reformeras. Eller kanske avskaffas helt?
Vi lever i ett samhälle där starka högerkrafter flyttar fram sina positioner. Så länge vi är ekonomiskt beroende av dessa krafter kan vi inte – med handen på det hjärta som sitter till vänster – kallas oss för oberoende.
Arbetaren kommer att påbörja arbetet för att uppnå verkligt oberoende, från såväl stat som kapital. Det kommer att bli en tuff process. Men likaså en helt nödvändig sådan. För vår överlevnad som tidning. Och för vår trovärdighet som frihetligt socialistisk pressröst.
Första numret av Arbetaren utkom den 2 januari 1922. Sedan dess har tidningen – i kraft av sina frihetligt socialistiska ideal och sin konsekventa kompromisslöshet – etablerat sig som bärare av en unik publicistisk tradition. Vårt presstöd ifrågasattes för vi valde att förstärka den del av Arbetarens bevakning som sedan det förra seklet var ungt utgjort den röda tråden i tidningens rapportering om världen. Det handlar om bevakningen av den grundläggande motsättning som formar vårt samhälle och driver det framåt, om den eviga konflikten mellan arbete och kapital.
I Alliansens berättelse om Sveriges finns dock inget utrymme för att ifrågasätta den heliga arbetslinjens universella nyttighet. Det är av precis den anledningen vi har valt att ge fackliga konflikter och arbetslivsrelaterade frågor större utrymme. Och det är, som sagt, därför vår finansiering och vår fortsatta utgivning hängde på en skör tråd.
Presstödsnämnden är en självständig myndighet, och det vore vanskligt att anklaga dess blå majoritet för att hysa politiska hämndmotiv. Men kausaliteten kan knappast förnekas.
/Ivar Andersen
Tf chefredaktör, Arbetaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar