Idag bjuder Overklighetens folk på en text från Helena Duroj, vänsterpartistisk bloggare på Politik och poesi. Duroj jobbar som pedagog och författare. Idag tar hon upp ett par aspekter av den sverigedemokratiska kulturpolitiken.
Att skapa konst och bygga samhällen tycks vara något som människan gjort så långe vi gått på jorden. Om det kan tänkas finnas ett mål för denna utspridda, gigantiska och envetna verksamhet har jag fått för mig att målet vore: att människor ska stå ut med varandra.
Samhället begränsar våra impulser, konsten frigör dem. Båda är nödvändigt.
Med detta sagt blir en titt i Sverigedemokraternas kulturprogram något närmast chockartat. Vad de ser ut att vilja ha är ett samhälle som ger fritt utlopp åt de lägsta impulserna och en konst som snävar in och stänger av.
Sd skriver inte med utgångspunkten att de är intresserade av konst. Vad de är intresserade av är att själva må bra, och det gör de endast när de erfar en förnimmelse de kallar svenskhet. Deras sida http://sverigedemokraterna.se/valet-2010/lat-sverige-forbli-sverige/
om kulturpolitik börjar med att skilja svensk kultur från all annan, fastän de verkar vara ur stånd att skilja på kultur = sedvänja och kultur = skapade verk .
Sd lovar att verka för höjda statliga anslag till de föreningar och organisationer som syftar till att bevara det svenska kulturarvet. Mot detta finns inga principiella invändningar; i de flesta hembygdsföreningar går frivilligarbetarna på knäna och åtskilliga bruksföremål från bonde- och industrisamhället riskerar skador i brist på professionell hantering. Men hur skulle det betalas? Sd vill förstås ”helt avveckla de skattefinansierade anslagen till de verksamheter som syftar till att befrämja den mångkulturella samhällsordningen” – och de har aldrig sagt hur långt de är beredda att gå. Är det biblioteken som inte ska kunna köpa in böcker och tidningar på medborgarnas språk, är det SVT som ska sluta köpa brittiska serier, eller är det själva hembygdsföreningen som inte längre får visa vad vallonerna betydde för bruket?
Det statliga, från början nationalromantiska Nordiska muséet liksom den lokalt förankrade hembygdsrörelsen uttrycker sin programmatiska kultursyn helt annorlunda än vad Sd gör. Partiet har inga vänner ens bland dem som de så gärna vill adda till sina vänner.
En annan punkt på Sd:s åtgärdslista är en kulturell kanon. Till skillnad från Folkpartiet nöjer de sig inte med att lista favoritböcker som tvångsläsning åt skolbarn, utan de ska ha en förteckning ”omistliga och särskilt betydelsefulla exempel på svensk kultur inom olika områden”. Zorn, inte Picasso. Nangijala, inte Narnia. Och så vidare. Förvisso låter det sig göras. Det går att få en flock kulturvetare att i åratal sitta samman runt ett bord och gräla om verksförteckningen, det var ungefär så Psalmbokskommittén arbetade, och ändå finns det inte en kyrkobesökare idag som inte saknar någon gammal favorithymn eller är irriterad på att psalmnumren ändrats. Eller se på hur det som vanvördigt kallats ”förklädeskommittén” håller igång i de hembygdsföreningar med självaktning som börjat rita på sin egen sockendräkt. Det finns grannar som slutat tala med varandra i tjugo år på grund av placeringen av en hålsöm. Så det går alltså an att arbeta så, men är det värt att lägga skattemedel på det för att få en kanon som ingen ändå bryr sig om?
Det näst värsta hos Sd – efter rasismen alltså – är ändå deras diktat om positivism. Genom att styra statsbidragen vill de, förutom att stoppa afrodans och hejda saz-undervisningen i musikskolan, också strypa alla anslag till ”kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”. Vanligtvis brukar populister bara komma med löst tyckande och magkänsla. Primitivt utgår de från att det som känns rätt för Mig&Co ska göras till det rätta för alla. Men när vi kommer till Sd och deras kultur- och konstsyn blir de häpnadsväckande tydliga: Konstnärer som gör saker som Sd inte gillar ska med (eller snarare utan) alla medel fås att sluta med detta.
Tystandet av konstnärerna försvarar de med snack om folkligt intresse. Vad de främst vill ockra på är ett folkligt ointresse.
Men mina eller dina kulturintressen är inte ett kvalitetskriterium! Den som inte vill se videoinstallationer eller hockeymatcher slipper. Men ingen av oss slipper undan att betala för
förekomsten – inte så länge vi har kvar resterna av ett solidariskt samhällsbygge. Ett samhälle som ger plats för kulturellt skapande, även om resultaten vid första påseende är knäppiga sedvänjor eller konstifikationer som endast intresserar sitt upphov.
Utan bredd, ingen höjd! Vi vet inte vad som imorgon kommer att vara omistligt, fråga bara van Gogh.
Människor har alltid byggt samhällen och skapat konst. Meningen med det kan vara att vi ska stå ut med varandra. Vi måste inte stå ut med det som skapats, men vi måste stå ut med människor.
Sverigedemokraterna verkar ha lite svårt för sig där.
/Helena Duroj
pedagog och författare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar