Diskussionen om fildelning mår bra av att börja i det abstrakta: Varför har vi priser? Historiskt ligger förstås förklaringen i klassamhället. Men låt oss ändå se det från ett samhällsekonomiskt perspektiv ett tag: varför vill vi ha priser?
Samhällsekonomiskt sett är det för att undvika slöseri. Så länge vi begränsas av tillgången på arbetskraft, maskiner och naturresurser behöver vi se till att de används till de mest produktiva ändamål vi har, och inte överutnyttjas. Därför är höga priser på till exempel olja och arbetskraft viktiga delar av vänsterns ekonomiska politik.
Information, däremot, går inte att slösa med. Att framställa ytterligare ett exemplar av en brödrost kostar resurser, men att framställa ytterligare ett digitalt exemplar av en forskningsrapport gör det inte. Därför är tumregeln att information ska vara gratis.
Det resonemanget krockar med de kapitalistiska spelreglerna, som går ut på att finansieringen av en viss produktion är kopplad till det pris varan säljs för. Utan pris, inga intäkter och därmed ingen produktion. Kapitalistiska villkor leder därför till två parallella problem: för det första att information underproduceras, för det andra att den information som ändå produceras spärras in bakom prislappar och därmed underutnyttjas.
I de fall där informationen är avgörande för företagens internationella konkurrenskraft har staten i regel gått in och löst frågan med skattemedel, t ex vad gäller den nationella statistiken och grundforskningen. Avgiftsfria vägnät är ett motsvarande exempel utanför informationsekonomin.
Problemet med kapitalismens oförmåga att hantera informationsekonomi växer med den tekniska utvecklingen: digitaliseringen frigör allt större delar av ekonomin från sina tidigare former av varor och tjänster, och ger dem istället informationskaraktär. Det är ett klassiskt fall av att produktivkrafterna utvecklas på ett sätt som gör de gamla produktionsförhållandena mer och mer obsoleta.
Förändringen är avgörande också internationellt. Från gårdagens imperialism, som byggdes på centrumländernas monopolisering av högproduktiva industrier, har industriproduktionen sakta förskjutits till periferin samtidigt som centrumländerna istället gått mot monopolisering av immateriella tillgångar. Den försäljning väst idag ivrigast tvingar på fattiga länder är av en juridisk vara: rätten att använda kunskap, kultur och varumärken. Det är inte i första hand läkemedelsfabrikerna som är centrums fördel, utan läkemedelspatenten. Det är inte datorerna, utan Microsofts operativsystem.
Internationell solidaritet av idag behöver vara en digital solidaritet: en rätt till fri information. En av de stora fördelarna med det kravet är att den helt förbigår den problematik av välgörenhet och villkor som biståndsdebatten aldrig kan komma ifrån. Vill västländerna på allvar stärka de fattiga ländernas ekonomi - börja med att släppa informationen fri! Många länder har både naturresurser och industri nog att hävda sig på världsmarknaden, men hindras av juridiken.
Fildelningen är bara en del av de immaterialrättsliga frågorna, men en bra del för vänstern att börja med. Tanken på fri information är konkret för den som har vant sig vid fildelning.
Det finns ingen allmän ekonomisk lag som säger att för att musiker ska kunna få betalt, måste vi begränsa spridningen av deras verk med prislappar och kopieringsskydd. Ingen ifrågasätter att vägarbetarna kan få lön, bara för att resultatet av deras arbete får användas fritt. Frågan är inte om det går, utan hur vi gör.
Andra ersättningsformer
Det går att diskutera vilken effekt piratkopieringen har haft på kultursektorns ekonomi - det är långt ifrån så enkelt som den kan se ut vid första anblick - men låt oss utgå från att kultursektorn behöver växa. Med vår ökade levnadsstandard ökar också vårt relativa behov av kultur, och klassamhällen har trots allt aldrig varit särskilt bra på att fylla det behovet.
Vänsterpartiets huvudförslag, som finns beskrivet i detalj på digitalabibliotek.se, utgår från utbyggnaden av biblioteken som framgångssaga. Biblioteken svarar på punkt efter punkt på samma sorts frågor som fildelningen väcker. De har en stark legitimitet hos både författare och förlag, bland annat på grund av biblioteksersättningen.
Det finns inget som säger att den sortens kombination av fri tillgång till kultur och ekonomisk ersättning till författarna bara kan fungera med böcker. Vi vill bygga ut digitala bibliotek som parallella nät till den vanliga fildelningen. Vi vill också låta public service göra sina arkiv offentliga, fria och digitala! Det är fullt möjligt att ge musik och filmer ett hem på nätet där deras nedladdningspopularitet kopplas till ett generöst, skattefinansierat ersättningssystem.
En annan möjlighet är förstås att göra det billigare att producera kultur. Går det att sänka momsen för kultursektorn? Kanske går det att delfinansiera inspelningsstudior, eller konsertlokaler? Hur är det med filmstödet, kan det utökas? Kan vi stödja utvecklingen av fri mjukvara för mixning, redigering, datoranimering?
Nog finns det problematiska saker att diskutera med såna förslag. Särskilt i fråga om film och datorspel måste vi försöka förhindra att kontroversiella titlar kan stängas ute från de nya finansieringsformerna. Men kan vi göra det, har vi å andra sidan tagit ett stort steg framåt: idag är det ofta storbolag som får avgör vilken kultur som får resurser och inte.
Till skillnad från hårda lagar skulle en serie kultursatsningar, direkt knutna till fildelningsdebatten, kunna ge konkreta ekonomiska tillskott till kultursektorn.
Problemen med förbudet
Problemet med dagens lagstiftning är inte i första hand att den hindrar fildelning – det gör den knappast alls. Problemet är att den är en byggsten för en framtid där information helst ska vara låst. Dessutom undergräver lagarna rättssäkerheten, och fungerar som stödkraft i utvecklingen av ett övervakningssamhälle.
Vanliga fildelare dömd idag regelbundet i Sverige inte bara till höga böter, utan till villkorlig dom – i princip fängelse. Den sortens absurda straff har delvis sin förklaring i att andelen som straffas i princip är noll. Skiv- och filmbolagens antipiratorganisationer ropar efter än högre straff, och övervakning av folks internetanvändning, eftersom lagstiftningen mot den bakgrunden inte avskräcker särskilt många.
En lagstiftning som gör en miljon människor skyldiga till ett så allvarligt brott undergräver rättssäkerheten. Det blir upp till polis eller åklagare att välja vem som ska dras inför rätta: ett stort steg mot ett samhälle där alla kan fällas för något vid behov.
Som om det inte vore nog har rättsfallen hela tiden kantats av allehanda skandaler. USA har tillåtits lägga sig i enskilda fall, antipiratlobbyn har fått tillgång till åtalades privata hårddiskar, Piratpartiet fick sin hemsida släckt mitt i valrörelsen 2006, en polis har under pågående utredningsarbete om piratkopiering anställts av filmbolaget Warner Bros – exemplen är otaliga.
Strafflinjen har misslyckats fullständigt med att stoppa fildelningen, trots att den fått passera alla rättssäkerhetens gränser. Det finns ingen realistisk linje att hämta där för vänstern. Att försöka säkerställa kultursektorns inkomster med hjälp av förbud är helt enkelt inte möjligt ens om vi skulle vilja.
Personligen ser jag en stor potential i informationsdiskussionen för vänsterns politiska utveckling. Den kan hjälpa till att bryta vänsterns fördelningspolitiska fixering till förmån för ett fokus på kapitalismens ineffktivitet. Den kan ge ett ekonomiskt hopp i en tid som kommer att präglas av energikris och katastrofala klimatförändringar. Den kan också vitalisera det kulturpolitiska perspektivet genom att tvinga oss tillbaka till ett antal grundfrågor: vilka villkor vill vi ha, och varför?
Fri information är inte en ny frälsning för de socialistiska rörelserna, men däremot en av de tunga byggstenarna i ett internationellt vänsterprojekt av idag. Fildelningen är ett konkret framsteg för tanken på en ekonomi utan en artificiellt skapad fattigdom på information. Det är dags för vänstern att - som en gång i biblioteksfrågan - ta fatt i tanken på en kultur fritt tillgänglig för alla, och göra något politiskt produktivt med den.
