Johannes Klenelll intervjuas om Galago och satirkonsten som fick SvD att gå i taket

Idag bjuder Overklighetens folk på en intervju med Johannes Klenell, en av två chefredaktörer för Galago tillsammans med Mats Jonsson, en tidning utgiven av Ordfront. För några dagar sedan publicerade Galago satiren Upprop. I denna uppmanas bland annat till terroriststämpling av Timbro, att skjuta på Svensk Dagbladets journalist Per Gudmundsson och avsättande av kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth. Overklighetens folks redaktör Jonas Lundgren har i en kort intervju via mail fått svar på några frågor angående satirtexten i Galago. Overklighetens folk lyfter på den overkliga kulturprettohatten och tackar för att Johannes Klenell tagit sig tid med oss.

[Jonas Lundgren kallas JL i intervjun och Johannes Klenell kallas JK]

JL: Varför valde ni att publicera satiren?
JK: För att vi tyckte den var rolig som helhet. Det var inte för att provocera någon enskild person utan för att den beskriver ett allt mer surrealistiskt samhälle.
JL: Vad tycker du om att SvD dragit så stora växlar av Galagos publicering?
JK: Jag vill börja med att säga att jag hela tiden tyckt att det inte är något konstigt med en polisanmälan i det här läget, som markering av ett upplevt övertramp. Men jag tycker att det är efterspelet som blivit uppskruvat. Jag hade kanske önskat mer kommunikation mellan parterna där. Det hela förvandlades istället till en surrealistisk visklek på nätet där allt eskalerade bortom all proportion.
JL: Vad säger det att JK här lagt ner hela processen mot Galago?
JK: Att det är, precis som vi ansåg, inom satirens gränser.
JL: Hade ni väntat er den här typen av reaktioner?
JK: Nja, vi visste ju att det skulle bli reaktioner på numret i stort och det fanns givetvis en medveten provokation i numret som helhet. Vi hade däremot inte räknat med att verkligheten var så oerhört mycket konstigare än oss.
JL: Blir diskussionen mer eller mindre kontroversiell därför att den är en kulturyttring snarare än någon form av propaganda?
JK: Jag vet inte riktigt. För mig är all kultur en ständig politisk process. Det är en svår fråga. Men i just det här fallet så är ju texten i sig en drift med en politisk pamflett, skämtet och uttalandet i sig ligger i kontexten. Därför tycker jag att det borde vara mindre kontroversiellt.
JL: Som vi på Overklighetens folk förstått det så kommer texten från början från Syndikalistiska Ungdomsförbundet, hur ser ni på Galagos oberoende när ni publicerar material framställt av en specifik politisk organisation?
JK: Nja, så är det ju inte. Texten är skriven av en person som även skriver på andra platser men den är en originaltext som mig veterligen inte publicerats någon annanstans. Galago är på det viset helt partipolitiskt obundet med vår vänsterinriktning. Vi gillar att ta hela nyansen.
JL: Kommer Galago fortsätta publicera den här typen av kontroversiella texter även efter den debatt som följt på texten om Per Gudmundsson?
JK: Ja och nej. Galago är en vild process. Vi går sällan in och gör efterspel. Det skulle kännas tråkigt att till exempel konstruera fler provokationer på rådande situation, vi känner oss ganska färdiga med det här. Men det ska inte på något vis ta bort udden från tidningen. Vi kommer provocera igen, men jag vet så klart i nuläget vare sig hur eller när.

50 stockholmsmusiker: Gratis musik betyder att de professionella musikerna betalar

Idag publicerar Overklighetens folk - texter från den overkliga kulturvänstern ett uttalande från 50-tal musiker från Stockholmsregionen.

Make Musik Sthlm tillåts med Stockholms stads välsignelse – med stöd av statliga kulturanslag – på nationaldagen manifestera att gratis musik är något riktigt och vettigt.
Birgitta Asplund Hansen på kulturförvaltningen, uttalade sig i P2 Mitt i musiken, 18 mars: ”det är ingen som tvingar en att vara med”.

Detta påstående hävdar vi i förlängningen vara helt felaktigt. Att fylla hela staden med musik är en underbar idé! Men, efter att ha läst hela presentationen får vi professionella musiker inte ekvationen att gå ihop.

På Stockholms officiella besöksguide visitstockholm.se beskrivs årets
stora nationaldagssatsning i Stockholm, Make Musik Sthlm:
”Målet är att såväl amatörmusiker som professionella musiker på alla nivåer och inom alla genrer ska fylla sin stad med musik under en dag med ’gratis musik, för alla, överallt’ som motto”.
Make Musik Sthlm erbjuder både amatörer och professionella musiker att delta – gratis.
Men en professionell musiker kan inte spela gratis. För om man spelar utan gager, så innebär detta att man själv står för omkostnaderna. Professionell musik kostar nämligen i form av utbildning, repetitioner, instrument, teknisk utrustning, administration, transporter etc. Och det är högst märkligt att Stockholms stad – som medarrangör – inte har reagerat över detta.

På webbsidan makemusiksthlm.com uppmanas dessutom caféer och andra tänkbara musikarrangörer ”vara värd för eller arrangera en konsert” – utan kostnad.

Många av dessa arrangörer ser redan arrangörskapet som en livsuppgift och har normalt som affärsidé att presentera och investera i musik.

Och hur blir det för de spelställen som redan har kollektivavtal med Musikerförbundet? De har ju förbundit sig att betala för de musiker som spelar där.

Birgitta Asplund Hansen menade vidare (i P2 Mitt i musiken, 18 mars) att hon hade ”svårt att tycka att saker i det långa loppet ska vila på bidrag”. Enligt vår uppfattning borde det då verkligen ligga i både hennes och förvaltningens intresse att tvärtom visa arrangörer och samarbetsparter det viktiga med att betala för kultur på professionell nivå – att den är värd det.

Idén att samla både amatörer och professionella tycker vi är riktigt bra, men för att kunna omfamna den här i grunden fina musik-överallt-idén, så behövs en justering:
Vi uppmanar Stockholms stad att ge medborgarna både kulturell bredd och kvalitet för sina skattepengar och därför omgående ser till att det betalas för de professionella musikinsatserna på Make Musik Sthlm!

/Magnus Lindgren, jazzmusiker
Sharon Dyall, sångerska och skådespelare
Georg Riedel, kompositör och basist
Bengt-Arne Wallin, kompositör och musiker
Dan Berglund, jazzmusiker
Maria Lindström, singer-songwriter
Nils Landgren, musiker
Meta Roos, sångerska
Jan Ottesen, gitarrist
Barbara Hendricks, sångerska
Gunnar Idenstam, organist och kompositör
Margareta Bengtson, sångerska
Karina Kampe, sångerska
Jonas Kullhammar, trumslagare
Jan Hammarlund, sångare
Nicke Wagemyr, sångare och skådespelare
Erik Söderlind, gitarrist
Claes Janson, sångare och musiker
Magnum Coltrane Price, musiker
Lina Nyberg, sångerska
Per "Ruskträsk" Johansson, jazzmusiker
Goran Kajfes, jazzmusiker
Johan Berthling, jazzmusiker
Pierre Ström,artist/låtskrivare, ordf. Yrkestrubadurernas förening
REBELLROBERT, yrkestrubadur
Monica Dominique, pianist & kompositör
Magnus Wiklund, musiker,
Katija Dragojeviç, operasångerska
Peter Asplund, trumpetare, kompositör och sångare
Janne Schaffer, musiker
Jerry Williams, artist
Jan Lundgren, pianist
Stefan Sundström, sångare, kompositör
Anna Eriksson, singersongwriter
Max Alton, slagverkare, trummis, frilansmusike
Lena Willemark, folkmusiker , sångerska
Martin Hederos, pianist
Ale Möller, musiker
Lisa Nilsson, sångerska
Lisa Rydberg, riksspelman
Jacob Karlzon, pianist och kompositör
Georg Kentros, ordf. Musikcentrum
Anna Lundqvist, ordf. Impra
John Högman, ordf. Föreningen Sveriges Jazzmusiker
Clara Cleo Cornell, ordf. Lilith Eve
Karin Inde, ordf. Musikerförbundets Stockholmstyrelse (företräder ca 1100
musiker i Stockholm)

Bengt Berg: Också de som inte syns finns!

[Foto: Thomas Kramer Pedersen ©]

Idag bjuder Overklighetens folk på en text av Bengt Berg, poet och riksdagsman för Vänsterpartiet samt ledamot av riksdagens kulturutskott. Overklighetens folk tackar Bengt för bidraget.

I en tidningsintervju säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avslutningsvis:
  – Jag tror faktiskt på människan. Det är därför jag är borgerlig. Det är därför jag tror på marknadsekonomi… Jag tycker faktiskt inte att staten ska in och tala om vad folk ska göra eller inte göra.

Vår kära kulturminister behöver inte oroa sig. Det finns alltför många i konungariket Sverige som hamnat utanför den samhälleliga gemenskapen och inte ens mamma staten kan hjälpa i nödens stund, det har den borgerliga utfasningsregeringen sett till. Marknadsekonomin har inget intresse av alla utförsäkrade och arbets- eller papperslösa, de finns inte med på spelplanen, inte ens på ståplatsläktaren. De är förpassade in i osynligheten, in i den stora skugga som breder ut sig bakom de skyskrapehöga tillväxtstaplar som finansminister Borg radar upp efter den djupaste ekonomiska kris som världen skådat sedan depressionen i mannaminne.   
I denna skugga växer alldeles för många barn upp. Rädda Barnen har konstaterat att 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Det är fler än vart tionde barn. För barn med ensamstående föräldrar eller utländsk bakgrund är risken för fattigdom allra högst.
   
Det är vårt, det vill säga samhällets ansvar att ge alla barn och unga i landet lika goda möjligheter att bygga vidare på den första upptäckar- och skaparglädjen, på lusten att söka kunskap och lära sig nya saker, vidga sin värld och få del i nya sammanhang.
   Men barn och ungas liv begränsas hela tiden av familjens ekonomiska situation. När det offentliga drar sig tillbaka och de kommersiella alternativen tar över så lämnas de som inte har råd att betala utanför.
 
+
Ibland kan man läsa i reklamen: DU SOM INTE SYNS, FINNS INTE!
  Jag tycker att det är en vedervärdig utsaga, som bygger på en allt annat än jämlik människosyn. Men lika fullt, så ser det ut i vårt samhälle: många människor har blivit osynliggjorda, ja, till och med tvingats att gå under jorden. 
  Bokstavligt talat under jorden. När jag ska åka tunnelbana i Stockholm är det Gamla Stans nedgång som jag oftast använder. Där har hela vintern suttit människor i tygbylten med en kartong framför sig, som fångat upp en och annan krona från de förbipasserande. De har nästan vuxit in i kaklet bakom ryggen, dessa hemlösa som ingen tycks bry sig om. De finns egentligen inte.
  Ibland kan man få höra vacker musik på långt avstånd, en vemodig saxofon eller ett sprittande dragspel. De som spelar hörs – alltså finns de, men om de råkar vara romer riskerar de att förpassas ut ur landet på grund av lösdriveri à la 1950-talsparagrafen. Det är skillnad på folk och folk också i den europeiska gemenskapen!
Vi är många som reagerar när så många medmänniskor faller igenom de allt glesare trygghetsmaskorna. Det så kallade Påskuppropet samlar alltfler namn och Sveriges kristna råd har nu i ett öppet brev fört fram en rad krav på hur sjukförsäkringen snabbt måste ändras. För att ta ett exempel på hur allt flera tänker: Nu räcker det!
  Jag tror också på människan, Lena Adelsohn Liljeroth. Det är därför jag vill kalla mig humanist. Och jag vill hävda varje människas lika värde och rätten till ett värdigt liv, det är därför jag är socialist.
  
/Bengt Berg, riksdagsman (V) och ledamot av kulturutskottet

Jonas Lundgren, redaktör för Overklighetens folk, på Newsmill igen

Idag skriver Jonas Lundgren på Newsmill om Fredrik Segerfeldt och skräcken för kulturvänstern. Texten heter Märklig skräck för den så kallade "kulturvänstern" och Lundgren skriver där bland annat att: Hela projektet är ett försök att besanna Segerfeldts och Svanbos påståenden. Dessa är ju så virriga så att man tycker synd om dem och då vill det till att man i alla fall gör ett försök att göra deras teorier lite mer sanna. Alla skribenter på Overklighetens folk tillhör ju denna "kulturvänster".

Läs Lundgrens text på Newsmill

Jonas Lundgren, redaktör för Overklighetens folk, på Newsmill

Idag publicerades en text på Newsmill skriven av redaktören för Overklighetens folk, Jonas Lundgren, texten handlar om sponsring av kulturlivet och jämför det med ett arrangerat äktenskap. Artikeln har namnet "Håll sponsring borta från kulturen Adelson-Liljeroth".

Läs Jonas Lundgrens text

Ivar Andersen: En tiger i systemets klor

Idag bjuds ni läsare på en text av Ivar Andersen, chefredaktör på Arbetaren. Artikeln handlar om försöket att dra in presstödet för tidningar, främst radikala sådana, som på något vis kan anses ha för få strängar på sin lyra. Overklighetens folk slår an ett ackord i den diskussionen med hjälp av Andersen. Varsågoda.
De senaste veckorna har varit minst sagt tumultartade på Arbetarens redaktion. Presstödsnämnden ifrågasatte tidningens rätt till driftsstöd med hänvisning till att den var ”för smal”. Utan detta driftsstöd förelåg inte förutsättningarna att fortsatt utgivning, och i ljuset av det bistra ekonomiska läge tidningen stod inför – samma utgifter, inga intäkter – och samtliga anställda sades upp.
Vi fick slutligen vårt stöd. Efter att nämnden för första gången låtit analysera inte bara en tidnings kvantitativa kvalifikationer, utan även inriktningen på dess redaktionella innehåll.
På redaktionen var den första reaktionen givetvis en oerhörd lättnad. Vi kommer efter den tuffa tid som varit unna oss att vara glada, men därefter kommer vi att behöva blicka framåt.
Arbetaren är i dagsläget, liksom övriga radikala nyhetstidningar i landet, beroende av presstöd. Det är inte enbart ett teoretiskt problem, utan i högsta grad ett konkret sådant. För presstödssystemet är under attack. En attack som inte främst är signerad EU-kommissionen, utan istället kommer inifrån.
Jag mejlade en del med ETC:s Johan Ehrenberg – som är väl förtrogen med de krumbukter Presstödsnämndens borgerliga majoritet kallar myndighetsutövning. Han menade att: ”bakom en del av ledamöternas agerande finns ju en politisk långsiktig idé som även regeringen driver. Istället för att ta fajt mot själva idén med presstöd så agerar man med att ständigt försvåra nystart och förändring. Eller misskreditera själva stödsystemet genom att ge stöd till nassarna.”
Det är en träffande beskrivning. Samtidigt som regeringen utåt försvarar presstödet skärps kraven för att beviljas det. Teknikaliteter tas som ursäkt för innehållsstyrning. Och att rasistiska Nationell Idag beviljats stöd framhålls av den moderata kulturministern som ett tecken på att stödsystemet gynnar antidemokratiska krafter och därför bör reformeras. Eller kanske avskaffas helt?

Vi lever i ett samhälle där starka högerkrafter flyttar fram sina positioner. Så länge vi är ekonomiskt beroende av dessa krafter kan vi inte – med handen på det hjärta som sitter till vänster – kallas oss för oberoende.
Arbetaren kommer att påbörja arbetet för att uppnå verkligt oberoende, från såväl stat som kapital. Det kommer att bli en tuff process. Men likaså en helt nödvändig sådan. För vår överlevnad som tidning. Och för vår trovärdighet som frihetligt socialistisk pressröst.

Första numret av Arbetaren utkom den 2 januari 1922. Sedan dess har tidningen – i kraft av sina frihetligt socialistiska ideal och sin konsekventa kompromisslöshet – etablerat sig som bärare av en unik publicistisk tradition. Vårt presstöd ifrågasattes för vi valde att förstärka den del av Arbetarens bevakning som sedan det förra seklet var ungt utgjort den röda tråden i tidningens rapportering om världen. Det handlar om bevakningen av den grundläggande motsättning som formar vårt samhälle och driver det framåt, om den eviga konflikten mellan arbete och kapital.
I Alliansens berättelse om Sveriges finns dock inget utrymme för att ifrågasätta den heliga arbetslinjens universella nyttighet. Det är av precis den anledningen vi har valt att ge fackliga konflikter och arbetslivsrelaterade frågor större utrymme. Och det är, som sagt, därför vår finansiering och vår fortsatta utgivning hängde på en skör tråd.
Presstödsnämnden är en självständig myndighet, och det vore vanskligt att anklaga dess blå majoritet för att hysa politiska hämndmotiv. Men kausaliteten kan knappast förnekas.

/Ivar Andersen
Tf chefredaktör, Arbetaren

Osborn Holmstrand: Dags för en ny politik gentemot Iran!

Nu gör Overklighetens folk ett undantag från regeln att endast publicera kulturpolitiska debattinlägg från kulturpolitiker och kulturarbetare. Egentligen kan man säga att Osborn Holmstrands artikel nedan är en kulturartikel, den behandlar till viss del den naiva svenska synen på Iran, som bland annat bidragit till det uppmärksammade Boråsfallet där två anhängare av demokratirörelsen PMOI ska utvisas till Iran och en säker död. Overklighetens folk lyfter idag på den overkliga hatten och tackar Holmstrand för hur han, förtjänstfullt, uppmärksammar den sanna overkligheten, Migrationsverkets syn på människor och Sveriges syn på Iran.

Jag har sedan länge varit medlem i Amnetsy International, för mänskliga rättigheter. Min avsky för dödsstraffet har varit främsta orsaken. I juli 2005 råkade jag läsa en liten tidningsnotis: ” Gråtande och skräckslagna fördes de båda tonårspojkarna, dömda för homosexualitet, att hängas offentligt på torget i Mashhad, Iran ”. Jag kunde senare hitta foton på pojkarnas avrättning.

Detta blev ett chockartat uppvaknande, som fick mig att bli aktiv medlem i Borås Amnest grupp. Men det stod snart klart för mig, att kampen mot sådant barbari även måste föras på det politiska planet: bara en demokratisering av det fundamentalistiska Iran skulle radikalt och långsiktligt kunna stoppa alla fasansfulla kränkningar. Jag kom i kontakt med PMOI, People’s Mojahedin of Iran, somingår i det samlade, demokratiska motståndat NCRI som äldsta och största organisation. PMOI arbetar mot en av världens värsta diktaturer, mot dess steningar och avrättningar av minderåriga och politiska fångar, mot förtryck och förföljelse av oppositionella, mot den enorma diskrimineringen av kvinnor, mot strävan efter dominans i hela regionen genom export av fundamentalism och terrorism samt mot Irans planer på att framställa kärnvapen. PMOI:s mål är en sekulär, fullständig demokrati med de mänskliga rättigheterna som ledstjärna. Politik måste alltså skiljas helt från religion.

I fem år har jag nu stött och arbetat med NCRI/PMOI. Till min stora glädje blev jag nyligen inbjuden att delta i en stor, internationell konferens i Bryssel med syfte att skapa en ny politik gentemot Iran. Men en mycket akut fråga stod först på programmet: situationen för Camp Ashraf i Irak. Sedan åttiotalet bor där c:a 3 400 obeväpnade, iranska politiska flyktingar, medlemmar i PMOI och alltså det starkaste motståndet mot Irans diktatur. Irans ledare har uttalat sin fatwa över Ashrafs folk. Området har, sedan USA överlämnade beskyddet av det till Irak, attackerats tre gånger. 36 invånare togs som gisslan, närmare tusen har skadats och elva dödats. Det är nu belägrat och utsatt för trakasserier, blockad och akustisk tortyr dygnet runt. Ashraf är en nagel i ögat på Iran, som hela tiden pressar Irak att utlämna invånarna till Iran. Det skulle betyda en humanitär katastrof med massavrättningar som följd - och ett förödande nederlag för demokratisträvandena. Den enda och sista bastionen skulle falla. Attackerna motiveras med att PMOI finns på USA:s terroristlista, ett verk av Clinton för att söka blidka Irans mullor. Politisk kohandel på högsta nivå.

Under Brysselkonferensen framfördes bestämda krav på att USA genast måste återuppta det beskydd av Ashraf man faktiskt bundit sig för. Men även FN måste agera, eftersom Ashrafs invånare lyder under 4 Genevekonventionen. Ett annat krav, även från de amerikanska deltagarna, var att USA omedelbart måste ta bort den terroristämpel på PMOI som EU redan avlägsnat, detta dels för att förhindra en mänsklig katastrof, dels för att radikalt underlätta PMOI:s kamp mot diktaturen och för en övergång till demokrati. Talare under konferensen var bl.a. Mikael Mukasey, USA:s f.d. högste jurist, John Bolton, USA:s vice ” secretary of state”, Dell Dailey, biträdande statssekreterare i terrorist bekämpning under Bush, Irene Khan, Amnestys förra generalsekreterare samt Alejo Vidal-Quadras, EU- parlimentets vice ordförande.
-Tiden för samtal är över, slog John Bolton fast. Omvärlden måste ge moraliskt stöd till oppositionen. Hårdare och mer riktade sanktioner mot prästerskapets ledare måste till, men även sådana mot landets olje-och gassektor.

Bland talarna återfanns också general James Jones, Obamas förre rådgivare i nationell säkerhet, Bill Richardson, USA:s FN- ambassadör under Clinton, Dirk Claes från den belgiska senaten, Jim Higgins, medlem av EU-parlamentets styrelse samt Maryam Rajavi, vald exilpresident för NCRI, det samlade motståndet mot Irans diktatur.
-Tiden är nu inne för effektivare åtgärder, fokus på mänskliga rättigheter och stöd för ett regimskifte, slog man fast. Risken för krig och spridning av terrorism och kärnvapen är alarmerande stor – om vi inte handlar nu. Om detta var hela panelen enig. – Iran har klarat av två tredjedelar av arbetet med att framställa kärnvapen, påpekade James Jones.

Från NCRI/PMOI:s svenska sektion hörs nu krav på att Sverige och den svenska regeringen mycket bättre måste stödja en demokratisk utvecking i Iran, stå för en betydligt resolutare politik mot det fundamentalistiska prästväldet samt solidarisera sig med det iranska folkets rättmätiga kamp för frihet och demokrati. Det skulle inte bara gagna Irans folk utan hela Mellanöstern och världsfreden.
Brysselkonferensen blev oerhört intressant och spännande. Att man på så hög internationell nivå ger kraftfullt stöd till PMOI:s och därmed min kamp är mycket glädjande och ger kraft till fortsatt arbete mot förtryck och barbari, för demokrati och mänskliga rättigheter.

/Osborn Holmstrand
Människorätts- och demokratiaktivist

Overklighetens folk rekommenderar också Osborn Holmstrands film:
Osborn Holmstrand about state crimes in Iran, filmen finns i två delar på Youtube