Idag publicerades en text på Newsmill skriven av redaktören för Overklighetens folk, Jonas Lundgren, texten handlar om sponsring av kulturlivet och jämför det med ett arrangerat äktenskap. Artikeln har namnet "Håll sponsring borta från kulturen Adelson-Liljeroth".
Läs Jonas Lundgrens text
Texter från den overkliga kulturvänstern
torsdag 24 februari 2011
lördag 19 februari 2011
Ivar Andersen: En tiger i systemets klor
De senaste veckorna har varit minst sagt tumultartade på Arbetarens redaktion. Presstödsnämnden ifrågasatte tidningens rätt till driftsstöd med hänvisning till att den var ”för smal”. Utan detta driftsstöd förelåg inte förutsättningarna att fortsatt utgivning, och i ljuset av det bistra ekonomiska läge tidningen stod inför – samma utgifter, inga intäkter – och samtliga anställda sades upp.
Vi fick slutligen vårt stöd. Efter att nämnden för första gången låtit analysera inte bara en tidnings kvantitativa kvalifikationer, utan även inriktningen på dess redaktionella innehåll.
På redaktionen var den första reaktionen givetvis en oerhörd lättnad. Vi kommer efter den tuffa tid som varit unna oss att vara glada, men därefter kommer vi att behöva blicka framåt.
Arbetaren är i dagsläget, liksom övriga radikala nyhetstidningar i landet, beroende av presstöd. Det är inte enbart ett teoretiskt problem, utan i högsta grad ett konkret sådant. För presstödssystemet är under attack. En attack som inte främst är signerad EU-kommissionen, utan istället kommer inifrån.
Jag mejlade en del med ETC:s Johan Ehrenberg – som är väl förtrogen med de krumbukter Presstödsnämndens borgerliga majoritet kallar myndighetsutövning. Han menade att: ”bakom en del av ledamöternas agerande finns ju en politisk långsiktig idé som även regeringen driver. Istället för att ta fajt mot själva idén med presstöd så agerar man med att ständigt försvåra nystart och förändring. Eller misskreditera själva stödsystemet genom att ge stöd till nassarna.”
Det är en träffande beskrivning. Samtidigt som regeringen utåt försvarar presstödet skärps kraven för att beviljas det. Teknikaliteter tas som ursäkt för innehållsstyrning. Och att rasistiska Nationell Idag beviljats stöd framhålls av den moderata kulturministern som ett tecken på att stödsystemet gynnar antidemokratiska krafter och därför bör reformeras. Eller kanske avskaffas helt?
Vi lever i ett samhälle där starka högerkrafter flyttar fram sina positioner. Så länge vi är ekonomiskt beroende av dessa krafter kan vi inte – med handen på det hjärta som sitter till vänster – kallas oss för oberoende.
Arbetaren kommer att påbörja arbetet för att uppnå verkligt oberoende, från såväl stat som kapital. Det kommer att bli en tuff process. Men likaså en helt nödvändig sådan. För vår överlevnad som tidning. Och för vår trovärdighet som frihetligt socialistisk pressröst.
Första numret av Arbetaren utkom den 2 januari 1922. Sedan dess har tidningen – i kraft av sina frihetligt socialistiska ideal och sin konsekventa kompromisslöshet – etablerat sig som bärare av en unik publicistisk tradition. Vårt presstöd ifrågasattes för vi valde att förstärka den del av Arbetarens bevakning som sedan det förra seklet var ungt utgjort den röda tråden i tidningens rapportering om världen. Det handlar om bevakningen av den grundläggande motsättning som formar vårt samhälle och driver det framåt, om den eviga konflikten mellan arbete och kapital.
I Alliansens berättelse om Sveriges finns dock inget utrymme för att ifrågasätta den heliga arbetslinjens universella nyttighet. Det är av precis den anledningen vi har valt att ge fackliga konflikter och arbetslivsrelaterade frågor större utrymme. Och det är, som sagt, därför vår finansiering och vår fortsatta utgivning hängde på en skör tråd.
Presstödsnämnden är en självständig myndighet, och det vore vanskligt att anklaga dess blå majoritet för att hysa politiska hämndmotiv. Men kausaliteten kan knappast förnekas.
/Ivar Andersen
Tf chefredaktör, Arbetaren
söndag 13 februari 2011
Osborn Holmstrand: Dags för en ny politik gentemot Iran!
Jag har sedan länge varit medlem i Amnetsy International, för mänskliga rättigheter. Min avsky för dödsstraffet har varit främsta orsaken. I juli 2005 råkade jag läsa en liten tidningsnotis: ” Gråtande och skräckslagna fördes de båda tonårspojkarna, dömda för homosexualitet, att hängas offentligt på torget i Mashhad, Iran ”. Jag kunde senare hitta foton på pojkarnas avrättning.
Detta blev ett chockartat uppvaknande, som fick mig att bli aktiv medlem i Borås Amnest grupp. Men det stod snart klart för mig, att kampen mot sådant barbari även måste föras på det politiska planet: bara en demokratisering av det fundamentalistiska Iran skulle radikalt och långsiktligt kunna stoppa alla fasansfulla kränkningar. Jag kom i kontakt med PMOI, People’s Mojahedin of Iran, somingår i det samlade, demokratiska motståndat NCRI som äldsta och största organisation. PMOI arbetar mot en av världens värsta diktaturer, mot dess steningar och avrättningar av minderåriga och politiska fångar, mot förtryck och förföljelse av oppositionella, mot den enorma diskrimineringen av kvinnor, mot strävan efter dominans i hela regionen genom export av fundamentalism och terrorism samt mot Irans planer på att framställa kärnvapen. PMOI:s mål är en sekulär, fullständig demokrati med de mänskliga rättigheterna som ledstjärna. Politik måste alltså skiljas helt från religion.
I fem år har jag nu stött och arbetat med NCRI/PMOI. Till min stora glädje blev jag nyligen inbjuden att delta i en stor, internationell konferens i Bryssel med syfte att skapa en ny politik gentemot Iran. Men en mycket akut fråga stod först på programmet: situationen för Camp Ashraf i Irak. Sedan åttiotalet bor där c:a 3 400 obeväpnade, iranska politiska flyktingar, medlemmar i PMOI och alltså det starkaste motståndet mot Irans diktatur. Irans ledare har uttalat sin fatwa över Ashrafs folk. Området har, sedan USA överlämnade beskyddet av det till Irak, attackerats tre gånger. 36 invånare togs som gisslan, närmare tusen har skadats och elva dödats. Det är nu belägrat och utsatt för trakasserier, blockad och akustisk tortyr dygnet runt. Ashraf är en nagel i ögat på Iran, som hela tiden pressar Irak att utlämna invånarna till Iran. Det skulle betyda en humanitär katastrof med massavrättningar som följd - och ett förödande nederlag för demokratisträvandena. Den enda och sista bastionen skulle falla. Attackerna motiveras med att PMOI finns på USA:s terroristlista, ett verk av Clinton för att söka blidka Irans mullor. Politisk kohandel på högsta nivå.
Under Brysselkonferensen framfördes bestämda krav på att USA genast måste återuppta det beskydd av Ashraf man faktiskt bundit sig för. Men även FN måste agera, eftersom Ashrafs invånare lyder under 4 Genevekonventionen. Ett annat krav, även från de amerikanska deltagarna, var att USA omedelbart måste ta bort den terroristämpel på PMOI som EU redan avlägsnat, detta dels för att förhindra en mänsklig katastrof, dels för att radikalt underlätta PMOI:s kamp mot diktaturen och för en övergång till demokrati. Talare under konferensen var bl.a. Mikael Mukasey, USA:s f.d. högste jurist, John Bolton, USA:s vice ” secretary of state”, Dell Dailey, biträdande statssekreterare i terrorist bekämpning under Bush, Irene Khan, Amnestys förra generalsekreterare samt Alejo Vidal-Quadras, EU- parlimentets vice ordförande.
-Tiden för samtal är över, slog John Bolton fast. Omvärlden måste ge moraliskt stöd till oppositionen. Hårdare och mer riktade sanktioner mot prästerskapets ledare måste till, men även sådana mot landets olje-och gassektor.
Bland talarna återfanns också general James Jones, Obamas förre rådgivare i nationell säkerhet, Bill Richardson, USA:s FN- ambassadör under Clinton, Dirk Claes från den belgiska senaten, Jim Higgins, medlem av EU-parlamentets styrelse samt Maryam Rajavi, vald exilpresident för NCRI, det samlade motståndet mot Irans diktatur.
-Tiden är nu inne för effektivare åtgärder, fokus på mänskliga rättigheter och stöd för ett regimskifte, slog man fast. Risken för krig och spridning av terrorism och kärnvapen är alarmerande stor – om vi inte handlar nu. Om detta var hela panelen enig. – Iran har klarat av två tredjedelar av arbetet med att framställa kärnvapen, påpekade James Jones.
Från NCRI/PMOI:s svenska sektion hörs nu krav på att Sverige och den svenska regeringen mycket bättre måste stödja en demokratisk utvecking i Iran, stå för en betydligt resolutare politik mot det fundamentalistiska prästväldet samt solidarisera sig med det iranska folkets rättmätiga kamp för frihet och demokrati. Det skulle inte bara gagna Irans folk utan hela Mellanöstern och världsfreden.
Brysselkonferensen blev oerhört intressant och spännande. Att man på så hög internationell nivå ger kraftfullt stöd till PMOI:s och därmed min kamp är mycket glädjande och ger kraft till fortsatt arbete mot förtryck och barbari, för demokrati och mänskliga rättigheter.
/Osborn Holmstrand
Människorätts- och demokratiaktivist
Overklighetens folk rekommenderar också Osborn Holmstrands film:
Osborn Holmstrand about state crimes in Iran, filmen finns i två delar på Youtube
Helena Duroj: Vi måste stå ut med människor
Idag bjuder Overklighetens folk på en text från Helena Duroj, vänsterpartistisk bloggare på Politik och poesi. Duroj jobbar som pedagog och författare. Idag tar hon upp ett par aspekter av den sverigedemokratiska kulturpolitiken.
Att skapa konst och bygga samhällen tycks vara något som människan gjort så långe vi gått på jorden. Om det kan tänkas finnas ett mål för denna utspridda, gigantiska och envetna verksamhet har jag fått för mig att målet vore: att människor ska stå ut med varandra.
Samhället begränsar våra impulser, konsten frigör dem. Båda är nödvändigt.
Med detta sagt blir en titt i Sverigedemokraternas kulturprogram något närmast chockartat. Vad de ser ut att vilja ha är ett samhälle som ger fritt utlopp åt de lägsta impulserna och en konst som snävar in och stänger av.
Sd skriver inte med utgångspunkten att de är intresserade av konst. Vad de är intresserade av är att själva må bra, och det gör de endast när de erfar en förnimmelse de kallar svenskhet. Deras sida http://sverigedemokraterna.se/valet-2010/lat-sverige-forbli-sverige/
om kulturpolitik börjar med att skilja svensk kultur från all annan, fastän de verkar vara ur stånd att skilja på kultur = sedvänja och kultur = skapade verk .
Sd lovar att verka för höjda statliga anslag till de föreningar och organisationer som syftar till att bevara det svenska kulturarvet. Mot detta finns inga principiella invändningar; i de flesta hembygdsföreningar går frivilligarbetarna på knäna och åtskilliga bruksföremål från bonde- och industrisamhället riskerar skador i brist på professionell hantering. Men hur skulle det betalas? Sd vill förstås ”helt avveckla de skattefinansierade anslagen till de verksamheter som syftar till att befrämja den mångkulturella samhällsordningen” – och de har aldrig sagt hur långt de är beredda att gå. Är det biblioteken som inte ska kunna köpa in böcker och tidningar på medborgarnas språk, är det SVT som ska sluta köpa brittiska serier, eller är det själva hembygdsföreningen som inte längre får visa vad vallonerna betydde för bruket?
Det statliga, från början nationalromantiska Nordiska muséet liksom den lokalt förankrade hembygdsrörelsen uttrycker sin programmatiska kultursyn helt annorlunda än vad Sd gör. Partiet har inga vänner ens bland dem som de så gärna vill adda till sina vänner.
En annan punkt på Sd:s åtgärdslista är en kulturell kanon. Till skillnad från Folkpartiet nöjer de sig inte med att lista favoritböcker som tvångsläsning åt skolbarn, utan de ska ha en förteckning ”omistliga och särskilt betydelsefulla exempel på svensk kultur inom olika områden”. Zorn, inte Picasso. Nangijala, inte Narnia. Och så vidare. Förvisso låter det sig göras. Det går att få en flock kulturvetare att i åratal sitta samman runt ett bord och gräla om verksförteckningen, det var ungefär så Psalmbokskommittén arbetade, och ändå finns det inte en kyrkobesökare idag som inte saknar någon gammal favorithymn eller är irriterad på att psalmnumren ändrats. Eller se på hur det som vanvördigt kallats ”förklädeskommittén” håller igång i de hembygdsföreningar med självaktning som börjat rita på sin egen sockendräkt. Det finns grannar som slutat tala med varandra i tjugo år på grund av placeringen av en hålsöm. Så det går alltså an att arbeta så, men är det värt att lägga skattemedel på det för att få en kanon som ingen ändå bryr sig om?
Det näst värsta hos Sd – efter rasismen alltså – är ändå deras diktat om positivism. Genom att styra statsbidragen vill de, förutom att stoppa afrodans och hejda saz-undervisningen i musikskolan, också strypa alla anslag till ”kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”. Vanligtvis brukar populister bara komma med löst tyckande och magkänsla. Primitivt utgår de från att det som känns rätt för Mig&Co ska göras till det rätta för alla. Men när vi kommer till Sd och deras kultur- och konstsyn blir de häpnadsväckande tydliga: Konstnärer som gör saker som Sd inte gillar ska med (eller snarare utan) alla medel fås att sluta med detta.
Tystandet av konstnärerna försvarar de med snack om folkligt intresse. Vad de främst vill ockra på är ett folkligt ointresse.
Men mina eller dina kulturintressen är inte ett kvalitetskriterium! Den som inte vill se videoinstallationer eller hockeymatcher slipper. Men ingen av oss slipper undan att betala för
förekomsten – inte så länge vi har kvar resterna av ett solidariskt samhällsbygge. Ett samhälle som ger plats för kulturellt skapande, även om resultaten vid första påseende är knäppiga sedvänjor eller konstifikationer som endast intresserar sitt upphov.
Utan bredd, ingen höjd! Vi vet inte vad som imorgon kommer att vara omistligt, fråga bara van Gogh.
Människor har alltid byggt samhällen och skapat konst. Meningen med det kan vara att vi ska stå ut med varandra. Vi måste inte stå ut med det som skapats, men vi måste stå ut med människor.
Sverigedemokraterna verkar ha lite svårt för sig där.
/Helena Duroj
pedagog och författare
söndag 6 februari 2011
Rosa Lundmark om varför Fria Teatern i Högdalen angår oss
[foto: Martin Lundström]
Här bjuder vi på ett inlägg skrivet av Rosa Lundmark, styrelseledamot för Vänsterpartiet Vantör och vice ordförande i stadsdelsnämnden Enskede-Årsta-Vantör. Rosa kämpar hårt för den Fria Teatern i Högdalen, här berättar hon varför. Vi lyfter på den overkliga hatten och tackar Rosa
Många är de Vantörsungar som har sett sin allra första teaterpjäs på Fria Teatern i Högdalen, kanske med skolan eller sina föräldrar. Förmodligen var det succépjäsen om Bamse – världens starkaste björn, som barnen såg. Faktum är att betydligt fler barn och vuxna har sett Bamse på Fria Teatern än antalet invånare i hela Enskede-Årsta-Vantör!
Men snart kan vi förlora teatern i Högdalen! Den borgerliga majoriteten i kulturnämnden i Stockholms stad beslutade nämligen för ett par veckor sedan att Fria Teatern ska få halverat bidrag 2011 och inget alls 2012. Man lyssnade inte på protester från inbitna teaterbesökare i Högdalen, trots att man före valet talat vackert om Medborgarnas Söderort! Inte heller kulturjournalisternas försvar av teatern påverkade de borgerliga kulturpolitikerna.
Att ha en fast teater i stadsdelen ingår i en grundläggande kulturell infrastruktur för att alla invånare ska kunna ta del av kultur på ett enkelt sätt. Det behöver göras mycket mer än idag, för att fler ska ha råd och möjlighet att gå på teater och för att kulturutbudet ska vara angeläget för var och en. Före valet ville kulturnämndens dåvarande borgerliga majoritet stärka kulturlivet enligt Söderortsvisionen, men det visar sig nu vara tomt prat. Att ett skäl till att halvera anslaget till Fria Teatern dessutom är låg produktivitet är obegripligt, då teatern tidigare har fått kulturnämndens bonus för hög produktivitet. Den nya borgerliga majoriteten i kulturnämnden verkar inte veta vad den vill. Dessutom verkar den inte veta vad den gamla majoriteten tyckte. Någon j-a ordning borde det väl vara även i borgarleden.
Med tanke på allt fagert tal från borgerliga politiker om småföretagare är det också obegripligt att kulturnämnden med minsta möjliga varsel drar undan fötterna på en liten teater, uppbunden av avtal med medarbetare och teaterförlag och med köpta pjäsrättigheter för tre nya föreställningar. Om Fria Teatern läggs ned blir det ännu färre kulturjobb i Söderort, som jämfört med innerstaden bara har hälften så stor andel. Borgarna har missat att en satsning på kultur i förorter även ökar den lokala arbetsmarknaden. Eller så har samverkan mellan nämnderna som skulle formas utifrån Söderortsvisionen misslyckats. För hur ska vi annars tolka att kulturnämnden med ena handen skriver att kulturlivet i Söderort ska främjas och med andra handen skriver under dödsdomen mot Fria Teatern?
Fria Teatern i Högdalen får inte läggas ner! Det är beskedet från Vänsterpartiet och Fria Teaterns Vänner som bildats för att skapa opinion mot att teatern läggs ned. Ett av kulturnämndens argument mot fortsatta anslag är bristande lokal förankring, vilket motsägs av uppslutningen till stödcaféet senaste söndag. Dessutom frågar jag mig om innerstadsteatrarna har samma krav på förankring. Men de har det ju lättare eftersom den största delen av publiken förmodligen är från innerstaden. Eller har teater i city rätt att bara vara teater, för att de är norm, medan teater i förort måste försvara sitt berättigande med lokal förankring, även om de har bra föreställningar och även drar publik från stan?
När Rågsveds Folkets Hus firade FN-dagen var det självklart att engagera Fria Teatern för att spela ur pjäsen "Svårast är det med dom värdelösa", som inledning till en debatt med handikapprådet och politiker. Det kallar jag lokalt samarbete. Vänsterpartiet i Vantör vill bygga vidare på områdets stolta tradition av musik och kultur, där vi idag förutom Fria Teatern har Picknickteatern/ dockteater, Ung, Pung/Svea Sträng, Vantörs konstförening och Rågsveds Folkets Hus som viktig samlingspunkt Vi behöver mer kultur i Vantör – inte mindre!
Jag uppmanar därför kulturborgarrådet att göra som idrottsborgarrådet. Släpp prestigen, lyssna på medborgarna, gör en pudel - dra tillbaka nedskärningarna!
måndag 17 januari 2011
Leninpriset till Maj Wechselmann
För någon vecka sedan presenterades årets vinnare av Jan Myrdals stora pris/Leninpriset. Leninpriset gick i år till Maj Wechselmann, dokumentärfilmare och aktivist, vänsterpartistisk politiker och ledamot av vänsterpartiet Storstockholms kulturutskott.
Overklighetens folk grattulerar till priset.
Overklighetens folk grattulerar till priset.
måndag 15 november 2010
Mikael Wiehe om fildelning
Idag har Overklighetens folk fått förmånen att publicera en text som vi fått låna av Mikael Wiehe. Wiehe en känd och uppskattad låtskrivare och musiker. Vad vissa kan ha missat är hans engagemang i samhällsfrågor. Mikael Wiehe är overklig och denna text skrevs av honom 2008. Vi lyfter på den overkliga hatten och tackar Mikael Wiehe för lånet.
Kulturarbetare är ett opålitligt släkte. Man vet inte riktigt var man har dem. De säger konstiga saker och gör saker som man inte alltid riktigt begriper eller förstår varför de gör eller vad man ska ha det till. Ibland är de kitsliga och biter händer som föder dem. Men det värsta av allt är nog att de verkar ha så himla kul påjobbet. De njuter av det som andra känner att de måste. Såna är det bäst att hålla ett öga på, hålla efter, hålla i schack.
Musiker till exempel som sover på dagen när vanliga människor jobbar och som är uppe på nätterna när hederligt folk ligger i sina sängar. Furstar har alltid velat ta dem i öronen, få dem att bocka och buga, förljuva deras tillvaro och sjunga deras lov. Partier har alltid velat mästra dem, få dem att följa partiets linje och sjunga om de saker som partiet anser viktiga. De stora bolagen har alltid försökt köpa upp dem, skrivit obegripliga kontrakt med dem och försökt utnyttja dem och tjäna pengar på dem. Och andra har tyckt att, "om de nu har så himla kul på jobbet så kan de väl för fan inte dessutom ha mage att ta betalt för att de har roligt! Ge dem en flaska brännvin så har de det väl ännu roligare."
Jag började spela ute när jag var sjutton, för fyrtiofem år sedan, och alla de här aspekterna av nedlåtenhet har jag stött på under mina år som musiker, sångare, kompositör och textförfattare. Jo, jag har också mött mycket glädje, respekt och tacksamhet från enskilda personer. Men från etablissemang, näringsliv, politiker och arrangörer av olika slag: mycket skepsis, nonchalans och – förakt: äta i köket, spela när det passar och som det passar, sova på golvet, förväntas ta emot svart betalning. ("Tänker de jävlarna på pensionen också!")
Det var delvis de erfarenheterna som gjorde att den progressiva musikrörelsen växte fram i slutet av 1960-talet; att vi startade egna skivbolag, egna spelställen, egen skivdistribution och egna tidskrifter: för att vi skulle slippa slicka furstar i röven, för att vi skulle stå oberoende gentemot de stora skivbolagen, för att vi skulle slippa dansa efter olika ekonomiska intressenters pipa, för att vi skulle bli herrar över vår egen situation, äga våra egna produktionsmedel och bestämma över våra egna liv. Vi ville inte leva på någons nåder!
Och det gav resultat:
Furstar och mecenater av olika slag tog sin hand ifrån oss eller försökte locka oss tillbaka till den rätta vägen.
Direktörerna på de stora skivbolagen vred sina händer när de såg förtjänsterna gå deras näsor förbi.
De kommersiella arrangörerna fick nöja sig med att engagera det musikaliska B-laget.
Och det var till våra musikfester – som vi arrangerade och där vi spelade och jobbade gratis - som vänstern fick släpa sina bokbord om de ville få sålt sina böcker och skivor.
(Men "vanligt folk" kom till våra arrangemang, tyckte det var skitkul och fattade precis vad det var vi försökte göra.)
Musikrörelsen byggde på solidaritet. Det fåtal orkestrar och artister som gav ett överskott fick hjälpa till att finansiera dem som inte drog in så mycket pengar. Och jag är glad och stolt över att Hoola Bandoola Band tillsammans med Nationalteatern, Björn Afzelius och några till gjorde det möjligt för MNW, Silence, Nacksving, Amalthea andra oberoende skivbolag att ge ut alla de viktiga skivor som annars inte kommit ut.
Men resultatet var inte bara ekonomiskt. Det gav också en stolthet över att tillsammans bygga upp nånting som var vårt.
Det väckte entusiasm och beundran när svenska musiker och skådespelare 1978 drog igång Tältprojektet, en föreställning om den svenska arbetarrörelsens historia.
Det ingav respekt när Sveriges musiker 1985 spelade in 12 miljoner kronor till ANC i apartheids Sydafrika.
Det ingav respekt när svenska musiker och artister 2001 spelade ihop ytterligare 12 miljoner till kampen mot den framväxande nazismen.
Det ingav respekt när trubadurerna Björn Afzelius och Mikael Wiehe under 1980-talet spelade in miljontals kronor till progressiva rörelser i Palestina och Syd- och Mellanamerika. Och jag vet inte hur många spelningar Björn och jag gjorde, tillsammans eller var för sig, där vi har spelade gratis och lät gaget gå till Amnesty International, Röda Korset, Röda Halvmånen eller nåt annat som vi tyckte var värt att stödja.
Och allt det här var möjligt bl.a. för att vi tjänade pengar på vår skivförsäljning. Utan de pengar som skivförsäljningen drog in hade det inte varit möjligt för musikrörelsen att bygga sina egna strukturer och för artisterna att stödja människor i deras kamp mot terror och förtryck.
Och detta är ett av skälen till att jag är emot gratis nedladdning av musik på nätet. Det berövar inte bara musikerna deras inkomster det berövar dem också möjligheten att själva bestämma när och till vad eller vem de vill skänka en del av sina inkomster. De som inte vill betala för det arbete som musikerna har lagt ner berövar inte bara musikerna deras pengar utan också deras stolthet! De degraderar musikerna till hjon.
Ett av argumenten för gratis fildelning är att man inte kan stjäla nåt som finns i obegränsade mängder, vilket ju gäller musik utlagd på nätet.
Men att skriva en bra sång tar tid, inte bara när man skriver sången utan också när man lär sig att bli sångskrivare. Allt hantverk kräver utbildning och erfarenhet, så också musicerande och sångskrivande (även om det fanns romantiska föreställningar om amatörism inom delar av både musikrörelsen och punken). Ingen har obegränsat med tid. Den tid man använder för att öva eller skriva en sång kan man inte arbeta med annat, vara med familj eller vänner, etc. Fildelarna stjäl en i högsta grad begränsad resurs, nämligen tid!
(Dessutom kan man ju bara ladda ner musik som redan finns. Hur blir det med ny musik? Vem vill i längden lägga ner den tid, de pengar och den energi som krävs för att skapa ny musik om man inte har en chans att få nånting tillbaka? Ja, förutom möjligen en mer eller mindre välvillig klapp på axeln.)
Ett annat argument från fildelarna är att man väl kan syssla med musik på fritiden. Att man inte måste göra det för att tjäna pengar.
Det här är nog det argument som gör mig argast! Här känner jag igen det gamla föraktet för kulturarbetare av alla sorter, att det vi gör varken är värt lön eller respekt. Att vi borde nöja oss med en sup, att annat arbete ska subventionera vårt skapande, att man vägrar respektera det kunnande vi besitter.
Skulle läkare, lärare, rörmokare eller snabbköpskassörskor acceptera att på det sättet få sitt arbete degraderat till en hobby?
Ett tredje argument för fildelning är att musiker ju kan turnera istället och på så sätt tjäna pengar på sina konserter.
Jag ska inte klaga. Jag har hållit på länge och kan fortfarande göra ett hundratal konserter varje år där publiken betalar mellan 200 och 300 kronor för att höra mig. Men jag ser att unga, oetablerade band spelar för mat och öl och en publik på 50 personer på bl.a. Debaser i Malmö eller Stockholm. Det uppväger knappast förlorade skivinkomster.
Dessutom gäller möjligheten att turnera inte dem som "bara" är textförfattare eller kompositörer.
Jag kan förstå att oetablerade musiker kan se en fördel med att lägga ut sin musik på nätet. De kan nå en publik som de ännu inte har och de slipper lägga ut pengar som de ännu inte tjänar. Men jag tror att det är ett kortsiktigt sätt att resonera och att de låter sig luras av argumentet att okända artister just tack vare exponering på nätet kan möta en jättepublik och sedan åka runt och casha in. Det är sant att Paul Potts existerar! Det gör USA:s president också! Och lika sant som det är att alla kan bli Förenta Staternas president, lika sant är det att alla kan breaka på nätet! Vi snackar om chanser på tusendels promillen!
Man hör också att musiker väl får söka sig dit där pengarna finns: spons från privat näringsliv, ringsignaler, etc. Det synsättet är nog det som jag ser som det alvarligaste problemet. Jag tror nämligen, tvärtemot vad fildelarna påstår, att detta kommer att medföra ett ökat beroende och större ofrihet för musiker, både ekonomiskt och konstnärligt, än om man får sina inkomster från skivintäkter och entréavgifter. Vad är det för en låt som lämpar sig bäst som ringsignal! Vad är det för musik som musikerna, artisterna, kompositörerna och textförfattarna kommer att tvingas göra om höjden av framgång är att få med sin låt i en reklamfilm för Volvo?
Eller ska vi, som jag nyligen hörde någon säga, hoppas på att revolutionen blir genomförd och det socialistiska samhället förverkligat och att vi får statligt avlönade konstnärer?
För det första tror jag vi i så fall får ställa in oss på att vänta ganska länge. För det andra har jag sett de här idéerna genomförda i praktiken, på Kuba t.ex., och för min egen del måste jag säga att jag ungefär tiotusen gånger hellre är beroende av en publik som gillar det jag gör och som respekterar mig och är beredd att betala för att lyssna på mig än jag är beroende av en samling byråkratiska politruker som ska sitta och avgöra om jag gör politiskt korrekta sånger eller inte.
Nå hur gör vi då, för att försvara musikers, textförfattares och kompositörers rätt till ersättning för sitt arbete?
Ja, jag tror definitivt inte att bästa sättet är att bura in de som laddar ner. (Jag är inte så mycket för att bura in folk över huvud taget.) Däremot ska det självklart inte vara tillåtet att göra verk gratis tillgängligt på nätet utan upphovsmannens/-kvinnans medgivande.
Jag är naturligtvis inte heller en vän av de stora mediekonglomeratens övervinster. (Fast jag själv i sanningens namn nog har haft större nytta av dem än de av mig de gånger vi har samarbetat.) Höjd bolagsbeskattning vore ju ett sätt för staten att få in pengar som man sedan skulle kunna fördela bland musiker och sångskrivare.
Men om man försvarar upphovsrätten försvarar man då inte också de stora läkemedelsfirmornas rätt till patent? Är inte kravet på ersättning till musiker och sångskrivare samma sak som medverkan till mord på AIDS-sjuka?
I en mycket principiell diskussion skulle svaret på frågan möjligen kunna vara ja, men i praktiken har jag än så länge aldrig sett att lön till musiker har inneburit sjukdom eller död för någon annan. Jag tror inte att det vore omöjligt att förtydliga upphovsrättslagen på den punkten.
Den enda framkomliga väg jag kan se är en solidarisk avgift från alla datorinnehavare. Jag vet att det vore tekniskt möjligt att registrera vilka nedladdningar som görs och skicka en räkning till den som äger den enskilda datorn. Men konsekvenserna av det övervakningssamhälle vi då skulle få vore så klart förödande för den personliga integriteten. Därför föreslår jag en avgift som tas in av staten och fördelas bland rättighetsinnehavarna av deras intresseorganisationer på ett sätt som liknar STIM:s och SAMI:s nuvarande sätt att fördela pengar till kompositörer och musiker.
För att avsluta: jag tycker nätet är fantastiskt, jag tycker att det är fantastiskt att det kan sitta en musiker i Nairobi och göra låt och sen lägga ut den på nätet och att man kan lyssna på den i New York eller Stockholm två minuter senare! Men jag tycker också att han eller hon självklart ska ha betalt för sitt arbete!
/Mikael Wiehe
2008-06-12
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)