Overklighetens folk

Mikael von Knorring: Fildelningen som framsteg

2011-11-02T14:45:00.000-07:00

Det är en bit mellan varven här på Overklighetens folk, overkligt länge faktiskt. Men idag lyfter vi den overkliga hatten för Mikael von Knorring och släpper in en annan syn på fildelningen än den som redovisades av Mikael Wiehe på Overklighetens folk tidigare i artikeln Mikael Wiehe om fildelning. Mikael von Knorring bloggar på Vänsterteknik.

Diskussionen om fildelning mår bra av att börja i det abstrakta: Varför har vi priser? Historiskt ligger förstås förklaringen i klassamhället. Men låt oss ändå se det från ett samhällsekonomiskt perspektiv ett tag: varför vill vi ha priser?

Samhällsekonomiskt sett är det för att undvika slöseri. Så länge vi begränsas av tillgången på arbetskraft, maskiner och naturresurser behöver vi se till att de används till de mest produktiva ändamål vi har, och inte överutnyttjas. Därför är höga priser på till exempel olja och arbetskraft viktiga delar av vänsterns ekonomiska politik.

Information, däremot, går inte att slösa med. Att framställa ytterligare ett exemplar av en brödrost kostar resurser, men att framställa ytterligare ett digitalt exemplar av en forskningsrapport gör det inte. Därför är tumregeln att information ska vara gratis.

Det resonemanget krockar med de kapitalistiska spelreglerna, som går ut på att finansieringen av en viss produktion är kopplad till det pris varan säljs för. Utan pris, inga intäkter och därmed ingen produktion. Kapitalistiska villkor leder därför till två parallella problem: för det första att information underproduceras, för det andra att den information som ändå produceras spärras in bakom prislappar och därmed underutnyttjas.

I de fall där informationen är avgörande för företagens internationella konkurrenskraft har staten i regel gått in och löst frågan med skattemedel, t ex vad gäller den nationella statistiken och grundforskningen. Avgiftsfria vägnät är ett motsvarande exempel utanför informationsekonomin.
Problemet med kapitalismens oförmåga att hantera informationsekonomi växer med den tekniska utvecklingen: digitaliseringen frigör allt större delar av ekonomin från sina tidigare former av varor och tjänster, och ger dem istället informationskaraktär. Det är ett klassiskt fall av att produktivkrafterna utvecklas på ett sätt som gör de gamla produktionsförhållandena mer och mer obsoleta.

Förändringen är avgörande också internationellt. Från gårdagens imperialism, som byggdes på centrumländernas monopolisering av högproduktiva industrier, har industriproduktionen sakta förskjutits till periferin samtidigt som centrumländerna istället gått mot monopolisering av immateriella tillgångar. Den försäljning väst idag ivrigast tvingar på fattiga länder är av en juridisk vara: rätten att använda kunskap, kultur och varumärken. Det är inte i första hand läkemedelsfabrikerna som är centrums fördel, utan läkemedelspatenten. Det är inte datorerna, utan Microsofts operativsystem.

Internationell solidaritet av idag behöver vara en digital solidaritet: en rätt till fri information. En av de stora fördelarna med det kravet är att den helt förbigår den problematik av välgörenhet och villkor som biståndsdebatten aldrig kan komma ifrån. Vill västländerna på allvar stärka de fattiga ländernas ekonomi - börja med att släppa informationen fri! Många länder har både naturresurser och industri nog att hävda sig på världsmarknaden, men hindras av juridiken.
Fildelningen är bara en del av de immaterialrättsliga frågorna, men en bra del för vänstern att börja med. Tanken på fri information är konkret för den som har vant sig vid fildelning.
Det finns ingen allmän ekonomisk lag som säger att för att musiker ska kunna få betalt, måste vi begränsa spridningen av deras verk med prislappar och kopieringsskydd. Ingen ifrågasätter att vägarbetarna kan få lön, bara för att resultatet av deras arbete får användas fritt. Frågan är inte om det går, utan hur vi gör.

Andra ersättningsformer

Det går att diskutera vilken effekt piratkopieringen har haft på kultursektorns ekonomi - det är långt ifrån så enkelt som den kan se ut vid första anblick - men låt oss utgå från att kultursektorn behöver växa. Med vår ökade levnadsstandard ökar också vårt relativa behov av kultur, och klassamhällen har trots allt aldrig varit särskilt bra på att fylla det behovet.

Vänsterpartiets huvudförslag, som finns beskrivet i detalj på digitalabibliotek.se, utgår från utbyggnaden av biblioteken som framgångssaga. Biblioteken svarar på punkt efter punkt på samma sorts frågor som fildelningen väcker. De har en stark legitimitet hos både författare och förlag, bland annat på grund av biblioteksersättningen.

Det finns inget som säger att den sortens kombination av fri tillgång till kultur och ekonomisk ersättning till författarna bara kan fungera med böcker. Vi vill bygga ut digitala bibliotek som parallella nät till den vanliga fildelningen. Vi vill också låta public service göra sina arkiv offentliga, fria och digitala! Det är fullt möjligt att ge musik och filmer ett hem på nätet där deras nedladdningspopularitet kopplas till ett generöst, skattefinansierat ersättningssystem.

En annan möjlighet är förstås att göra det billigare att producera kultur. Går det att sänka momsen för kultursektorn? Kanske går det att delfinansiera inspelningsstudior, eller konsertlokaler? Hur är det med filmstödet, kan det utökas? Kan vi stödja utvecklingen av fri mjukvara för mixning, redigering, datoranimering?

Nog finns det problematiska saker att diskutera med såna förslag. Särskilt i fråga om film och datorspel måste vi försöka förhindra att kontroversiella titlar kan stängas ute från de nya finansieringsformerna. Men kan vi göra det, har vi å andra sidan tagit ett stort steg framåt: idag är det ofta storbolag som får avgör vilken kultur som får resurser och inte.

Till skillnad från hårda lagar skulle en serie kultursatsningar, direkt knutna till fildelningsdebatten, kunna ge konkreta ekonomiska tillskott till kultursektorn.

Problemen med förbudet

Problemet med dagens lagstiftning är inte i första hand att den hindrar fildelning – det gör den knappast alls. Problemet är att den är en byggsten för en framtid där information helst ska vara låst. Dessutom undergräver lagarna rättssäkerheten, och fungerar som stödkraft i utvecklingen av ett övervakningssamhälle.
Vanliga fildelare dömd idag regelbundet i Sverige inte bara till höga böter, utan till villkorlig dom – i princip fängelse. Den sortens absurda straff har delvis sin förklaring i att andelen som straffas i princip är noll. Skiv- och filmbolagens antipiratorganisationer ropar efter än högre straff, och övervakning av folks internetanvändning, eftersom lagstiftningen mot den bakgrunden inte avskräcker särskilt många.
En lagstiftning som gör en miljon människor skyldiga till ett så allvarligt brott undergräver rättssäkerheten. Det blir upp till polis eller åklagare att välja vem som ska dras inför rätta: ett stort steg mot ett samhälle där alla kan fällas för något vid behov.

Som om det inte vore nog har rättsfallen hela tiden kantats av allehanda skandaler. USA har tillåtits lägga sig i enskilda fall, antipiratlobbyn har fått tillgång till åtalades privata hårddiskar, Piratpartiet fick sin hemsida släckt mitt i valrörelsen 2006, en polis har under pågående utredningsarbete om piratkopiering anställts av filmbolaget Warner Bros – exemplen är otaliga.

Strafflinjen har misslyckats fullständigt med att stoppa fildelningen, trots att den fått passera alla rättssäkerhetens gränser. Det finns ingen realistisk linje att hämta där för vänstern. Att försöka säkerställa kultursektorns inkomster med hjälp av förbud är helt enkelt inte möjligt ens om vi skulle vilja.

Personligen ser jag en stor potential i informationsdiskussionen för vänsterns politiska utveckling. Den kan hjälpa till att bryta vänsterns fördelningspolitiska fixering till förmån för ett fokus på kapitalismens ineffktivitet. Den kan ge ett ekonomiskt hopp i en tid som kommer att präglas av energikris och katastrofala klimatförändringar. Den kan också vitalisera det kulturpolitiska perspektivet genom att tvinga oss tillbaka till ett antal grundfrågor: vilka villkor vill vi ha, och varför?

Fri information är inte en ny frälsning för de socialistiska rörelserna, men däremot en av de tunga byggstenarna i ett internationellt vänsterprojekt av idag. Fildelningen är ett konkret framsteg för tanken på en ekonomi utan en artificiellt skapad fattigdom på information. Det är dags för vänstern att - som en gång i biblioteksfrågan - ta fatt i tanken på en kultur fritt tillgänglig för alla, och göra något politiskt produktivt med den.

Johannes Klenelll intervjuas om Galago och satirkonsten som fick SvD att gå i taket

2011-07-05T15:16:00.000-07:00

Idag bjuder Overklighetens folk på en intervju med Johannes Klenell, en av två chefredaktörer för Galago tillsammans med Mats Jonsson, en tidning utgiven av Ordfront. För några dagar sedan publicerade Galago satiren Upprop. I denna uppmanas bland annat till terroriststämpling av Timbro, att skjuta på Svensk Dagbladets journalist Per Gudmundsson och avsättande av kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth. Overklighetens folks redaktör Jonas Lundgren har i en kort intervju via mail fått svar på några frågor angående satirtexten i Galago. Overklighetens folk lyfter på den overkliga kulturprettohatten och tackar för att Johannes Klenell tagit sig tid med oss.

[Jonas Lundgren kallas JL i intervjun och Johannes Klenell kallas JK]

JL: Varför valde ni att publicera satiren?
JK: För att vi tyckte den var rolig som helhet. Det var inte för att provocera någon enskild person utan för att den beskriver ett allt mer surrealistiskt samhälle.
JL: Vad tycker du om att SvD dragit så stora växlar av Galagos publicering?
JK: Jag vill börja med att säga att jag hela tiden tyckt att det inte är något konstigt med en polisanmälan i det här läget, som markering av ett upplevt övertramp. Men jag tycker att det är efterspelet som blivit uppskruvat. Jag hade kanske önskat mer kommunikation mellan parterna där. Det hela förvandlades istället till en surrealistisk visklek på nätet där allt eskalerade bortom all proportion.
JL: Vad säger det att JK här lagt ner hela processen mot Galago?
JK: Att det är, precis som vi ansåg, inom satirens gränser.
JL: Hade ni väntat er den här typen av reaktioner?
JK: Nja, vi visste ju att det skulle bli reaktioner på numret i stort och det fanns givetvis en medveten provokation i numret som helhet. Vi hade däremot inte räknat med att verkligheten var så oerhört mycket konstigare än oss.
JL: Blir diskussionen mer eller mindre kontroversiell därför att den är en kulturyttring snarare än någon form av propaganda?
JK: Jag vet inte riktigt. För mig är all kultur en ständig politisk process. Det är en svår fråga. Men i just det här fallet så är ju texten i sig en drift med en politisk pamflett, skämtet och uttalandet i sig ligger i kontexten. Därför tycker jag att det borde vara mindre kontroversiellt.
JL: Som vi på Overklighetens folk förstått det så kommer texten från början från Syndikalistiska Ungdomsförbundet, hur ser ni på Galagos oberoende när ni publicerar material framställt av en specifik politisk organisation?
JK: Nja, så är det ju inte. Texten är skriven av en person som även skriver på andra platser men den är en originaltext som mig veterligen inte publicerats någon annanstans. Galago är på det viset helt partipolitiskt obundet med vår vänsterinriktning. Vi gillar att ta hela nyansen.
JL: Kommer Galago fortsätta publicera den här typen av kontroversiella texter även efter den debatt som följt på texten om Per Gudmundsson?
JK: Ja och nej. Galago är en vild process. Vi går sällan in och gör efterspel. Det skulle kännas tråkigt att till exempel konstruera fler provokationer på rådande situation, vi känner oss ganska färdiga med det här. Men det ska inte på något vis ta bort udden från tidningen. Vi kommer provocera igen, men jag vet så klart i nuläget vare sig hur eller när.

50 stockholmsmusiker: Gratis musik betyder att de professionella musikerna betalar

2011-06-01T13:39:00.000-07:00

Idag publicerar Overklighetens folk - texter från den overkliga kulturvänstern ett uttalande från 50-tal musiker från Stockholmsregionen.

Make Musik Sthlm tillåts med Stockholms stads välsignelse – med stöd av statliga kulturanslag – på nationaldagen manifestera att gratis musik är något riktigt och vettigt.
Birgitta Asplund Hansen på kulturförvaltningen, uttalade sig i P2 Mitt i musiken, 18 mars: ”det är ingen som tvingar en att vara med”.

Detta påstående hävdar vi i förlängningen vara helt felaktigt. Att fylla hela staden med musik är en underbar idé! Men, efter att ha läst hela presentationen får vi professionella musiker inte ekvationen att gå ihop.

På Stockholms officiella besöksguide visitstockholm.se beskrivs årets
stora nationaldagssatsning i Stockholm, Make Musik Sthlm:
”Målet är att såväl amatörmusiker som professionella musiker på alla nivåer och inom alla genrer ska fylla sin stad med musik under en dag med ’gratis musik, för alla, överallt’ som motto”.
Make Musik Sthlm erbjuder både amatörer och professionella musiker att delta – gratis.
Men en professionell musiker kan inte spela gratis. För om man spelar utan gager, så innebär detta att man själv står för omkostnaderna. Professionell musik kostar nämligen i form av utbildning, repetitioner, instrument, teknisk utrustning, administration, transporter etc. Och det är högst märkligt att Stockholms stad – som medarrangör – inte har reagerat över detta.

På webbsidan makemusiksthlm.com uppmanas dessutom caféer och andra tänkbara musikarrangörer ”vara värd för eller arrangera en konsert” – utan kostnad.

Många av dessa arrangörer ser redan arrangörskapet som en livsuppgift och har normalt som affärsidé att presentera och investera i musik.

Och hur blir det för de spelställen som redan har kollektivavtal med Musikerförbundet? De har ju förbundit sig att betala för de musiker som spelar där.

Birgitta Asplund Hansen menade vidare (i P2 Mitt i musiken, 18 mars) att hon hade ”svårt att tycka att saker i det långa loppet ska vila på bidrag”. Enligt vår uppfattning borde det då verkligen ligga i både hennes och förvaltningens intresse att tvärtom visa arrangörer och samarbetsparter det viktiga med att betala för kultur på professionell nivå – att den är värd det.

Idén att samla både amatörer och professionella tycker vi är riktigt bra, men för att kunna omfamna den här i grunden fina musik-överallt-idén, så behövs en justering:
Vi uppmanar Stockholms stad att ge medborgarna både kulturell bredd och kvalitet för sina skattepengar och därför omgående ser till att det betalas för de professionella musikinsatserna på Make Musik Sthlm!

/Magnus Lindgren, jazzmusiker
Sharon Dyall, sångerska och skådespelare
Georg Riedel, kompositör och basist
Bengt-Arne Wallin, kompositör och musiker
Dan Berglund, jazzmusiker
Maria Lindström, singer-songwriter
Nils Landgren, musiker
Meta Roos, sångerska
Jan Ottesen, gitarrist
Barbara Hendricks, sångerska
Gunnar Idenstam, organist och kompositör
Margareta Bengtson, sångerska
Karina Kampe, sångerska
Jonas Kullhammar, trumslagare
Jan Hammarlund, sångare
Nicke Wagemyr, sångare och skådespelare
Erik Söderlind, gitarrist
Claes Janson, sångare och musiker
Magnum Coltrane Price, musiker
Lina Nyberg, sångerska
Per "Ruskträsk" Johansson, jazzmusiker
Goran Kajfes, jazzmusiker
Johan Berthling, jazzmusiker
Pierre Ström,artist/låtskrivare, ordf. Yrkestrubadurernas förening
REBELLROBERT, yrkestrubadur
Monica Dominique, pianist & kompositör
Magnus Wiklund, musiker,
Katija Dragojeviç, operasångerska
Peter Asplund, trumpetare, kompositör och sångare
Janne Schaffer, musiker
Jerry Williams, artist
Jan Lundgren, pianist
Stefan Sundström, sångare, kompositör
Anna Eriksson, singersongwriter
Max Alton, slagverkare, trummis, frilansmusike
Lena Willemark, folkmusiker , sångerska
Martin Hederos, pianist
Ale Möller, musiker
Lisa Nilsson, sångerska
Lisa Rydberg, riksspelman
Jacob Karlzon, pianist och kompositör
Georg Kentros, ordf. Musikcentrum
Anna Lundqvist, ordf. Impra
John Högman, ordf. Föreningen Sveriges Jazzmusiker
Clara Cleo Cornell, ordf. Lilith Eve
Karin Inde, ordf. Musikerförbundets Stockholmstyrelse (företräder ca 1100
musiker i Stockholm)

Bengt Berg: Också de som inte syns finns!

2011-03-21T04:27:00.000-07:00

[Foto: Thomas Kramer Pedersen ©]

Idag bjuder Overklighetens folk på en text av Bengt Berg, poet och riksdagsman för Vänsterpartiet samt ledamot av riksdagens kulturutskott. Overklighetens folk tackar Bengt för bidraget.

I en tidningsintervju säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avslutningsvis:
– Jag tror faktiskt på människan. Det är därför jag är borgerlig. Det är därför jag tror på marknadsekonomi… Jag tycker faktiskt inte att staten ska in och tala om vad folk ska göra eller inte göra.

Vår kära kulturminister behöver inte oroa sig. Det finns alltför många i konungariket Sverige som hamnat utanför den samhälleliga gemenskapen och inte ens mamma staten kan hjälpa i nödens stund, det har den borgerliga utfasningsregeringen sett till. Marknadsekonomin har inget intresse av alla utförsäkrade och arbets- eller papperslösa, de finns inte med på spelplanen, inte ens på ståplatsläktaren. De är förpassade in i osynligheten, in i den stora skugga som breder ut sig bakom de skyskrapehöga tillväxtstaplar som finansminister Borg radar upp efter den djupaste ekonomiska kris som världen skådat sedan depressionen i mannaminne.
I denna skugga växer alldeles för många barn upp. Rädda Barnen har konstaterat att 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Det är fler än vart tionde barn. För barn med ensamstående föräldrar eller utländsk bakgrund är risken för fattigdom allra högst.

Det är vårt, det vill säga samhällets ansvar att ge alla barn och unga i landet lika goda möjligheter att bygga vidare på den första upptäckar- och skaparglädjen, på lusten att söka kunskap och lära sig nya saker, vidga sin värld och få del i nya sammanhang.
   Men barn och ungas liv begränsas hela tiden av familjens ekonomiska situation. När det offentliga drar sig tillbaka och de kommersiella alternativen tar över så lämnas de som inte har råd att betala utanför.

+
Ibland kan man läsa i reklamen: DU SOM INTE SYNS, FINNS INTE!
Jag tycker att det är en vedervärdig utsaga, som bygger på en allt annat än jämlik människosyn. Men lika fullt, så ser det ut i vårt samhälle: många människor har blivit osynliggjorda, ja, till och med tvingats att gå under jorden.
Bokstavligt talat under jorden. När jag ska åka tunnelbana i Stockholm är det Gamla Stans nedgång som jag oftast använder. Där har hela vintern suttit människor i tygbylten med en kartong framför sig, som fångat upp en och annan krona från de förbipasserande. De har nästan vuxit in i kaklet bakom ryggen, dessa hemlösa som ingen tycks bry sig om. De finns egentligen inte.
Ibland kan man få höra vacker musik på långt avstånd, en vemodig saxofon eller ett sprittande dragspel. De som spelar hörs – alltså finns de, men om de råkar vara romer riskerar de att förpassas ut ur landet på grund av lösdriveri à la 1950-talsparagrafen. Det är skillnad på folk och folk också i den europeiska gemenskapen!
Vi är många som reagerar när så många medmänniskor faller igenom de allt glesare trygghetsmaskorna. Det så kallade Påskuppropet samlar alltfler namn och Sveriges kristna råd har nu i ett öppet brev fört fram en rad krav på hur sjukförsäkringen snabbt måste ändras. För att ta ett exempel på hur allt flera tänker: Nu räcker det!
Jag tror också på människan, Lena Adelsohn Liljeroth. Det är därför jag vill kalla mig humanist. Och jag vill hävda varje människas lika värde och rätten till ett värdigt liv, det är därför jag är socialist.

/Bengt Berg, riksdagsman (V) och ledamot av kulturutskottet

Jonas Lundgren, redaktör för Overklighetens folk, på Newsmill igen

2011-03-09T06:52:00.000-08:00

Idag skriver Jonas Lundgren på Newsmill om Fredrik Segerfeldt och skräcken för kulturvänstern. Texten heter Märklig skräck för den så kallade "kulturvänstern" och Lundgren skriver där bland annat att: Hela projektet är ett försök att besanna Segerfeldts och Svanbos påståenden. Dessa är ju så virriga så att man tycker synd om dem och då vill det till att man i alla fall gör ett försök att göra deras teorier lite mer sanna. Alla skribenter på Overklighetens folk tillhör ju denna "kulturvänster".

Läs Lundgrens text på Newsmill

Jonas Lundgren, redaktör för Overklighetens folk, på Newsmill

2011-02-24T13:50:00.000-08:00

Idag publicerades en text på Newsmill skriven av redaktören för Overklighetens folk, Jonas Lundgren, texten handlar om sponsring av kulturlivet och jämför det med ett arrangerat äktenskap. Artikeln har namnet "Håll sponsring borta från kulturen Adelson-Liljeroth".

Läs Jonas Lundgrens text

Ivar Andersen: En tiger i systemets klor

2011-02-19T01:40:00.000-08:00

Idag bjuds ni läsare på en text av Ivar Andersen, chefredaktör på Arbetaren. Artikeln handlar om försöket att dra in presstödet för tidningar, främst radikala sådana, som på något vis kan anses ha för få strängar på sin lyra. Overklighetens folk slår an ett ackord i den diskussionen med hjälp av Andersen. Varsågoda.
De senaste veckorna har varit minst sagt tumultartade på Arbetarens redaktion. Presstödsnämnden ifrågasatte tidningens rätt till driftsstöd med hänvisning till att den var ”för smal”. Utan detta driftsstöd förelåg inte förutsättningarna att fortsatt utgivning, och i ljuset av det bistra ekonomiska läge tidningen stod inför – samma utgifter, inga intäkter – och samtliga anställda sades upp.
Vi fick slutligen vårt stöd. Efter att nämnden för första gången låtit analysera inte bara en tidnings kvantitativa kvalifikationer, utan även inriktningen på dess redaktionella innehåll.
På redaktionen var den första reaktionen givetvis en oerhörd lättnad. Vi kommer efter den tuffa tid som varit unna oss att vara glada, men därefter kommer vi att behöva blicka framåt.
Arbetaren är i dagsläget, liksom övriga radikala nyhetstidningar i landet, beroende av presstöd. Det är inte enbart ett teoretiskt problem, utan i högsta grad ett konkret sådant. För presstödssystemet är under attack. En attack som inte främst är signerad EU-kommissionen, utan istället kommer inifrån.
Jag mejlade en del med ETC:s Johan Ehrenberg – som är väl förtrogen med de krumbukter Presstödsnämndens borgerliga majoritet kallar myndighetsutövning. Han menade att: ”bakom en del av ledamöternas agerande finns ju en politisk långsiktig idé som även regeringen driver. Istället för att ta fajt mot själva idén med presstöd så agerar man med att ständigt försvåra nystart och förändring. Eller misskreditera själva stödsystemet genom att ge stöd till nassarna.”
Det är en träffande beskrivning. Samtidigt som regeringen utåt försvarar presstödet skärps kraven för att beviljas det. Teknikaliteter tas som ursäkt för innehållsstyrning. Och att rasistiska Nationell Idag beviljats stöd framhålls av den moderata kulturministern som ett tecken på att stödsystemet gynnar antidemokratiska krafter och därför bör reformeras. Eller kanske avskaffas helt?

Vi lever i ett samhälle där starka högerkrafter flyttar fram sina positioner. Så länge vi är ekonomiskt beroende av dessa krafter kan vi inte – med handen på det hjärta som sitter till vänster – kallas oss för oberoende.
Arbetaren kommer att påbörja arbetet för att uppnå verkligt oberoende, från såväl stat som kapital. Det kommer att bli en tuff process. Men likaså en helt nödvändig sådan. För vår överlevnad som tidning. Och för vår trovärdighet som frihetligt socialistisk pressröst.

Första numret av Arbetaren utkom den 2 januari 1922. Sedan dess har tidningen – i kraft av sina frihetligt socialistiska ideal och sin konsekventa kompromisslöshet – etablerat sig som bärare av en unik publicistisk tradition. Vårt presstöd ifrågasattes för vi valde att förstärka den del av Arbetarens bevakning som sedan det förra seklet var ungt utgjort den röda tråden i tidningens rapportering om världen. Det handlar om bevakningen av den grundläggande motsättning som formar vårt samhälle och driver det framåt, om den eviga konflikten mellan arbete och kapital.
I Alliansens berättelse om Sveriges finns dock inget utrymme för att ifrågasätta den heliga arbetslinjens universella nyttighet. Det är av precis den anledningen vi har valt att ge fackliga konflikter och arbetslivsrelaterade frågor större utrymme. Och det är, som sagt, därför vår finansiering och vår fortsatta utgivning hängde på en skör tråd.
Presstödsnämnden är en självständig myndighet, och det vore vanskligt att anklaga dess blå majoritet för att hysa politiska hämndmotiv. Men kausaliteten kan knappast förnekas.

/Ivar Andersen
Tf chefredaktör, Arbetaren

Osborn Holmstrand: Dags för en ny politik gentemot Iran!

2011-02-13T08:14:00.000-08:00

Nu gör Overklighetens folk ett undantag från regeln att endast publicera kulturpolitiska debattinlägg från kulturpolitiker och kulturarbetare. Egentligen kan man säga att Osborn Holmstrands artikel nedan är en kulturartikel, den behandlar till viss del den naiva svenska synen på Iran, som bland annat bidragit till det uppmärksammade Boråsfallet där två anhängare av demokratirörelsen PMOI ska utvisas till Iran och en säker död. Overklighetens folk lyfter idag på den overkliga hatten och tackar Holmstrand för hur han, förtjänstfullt, uppmärksammar den sanna overkligheten, Migrationsverkets syn på människor och Sveriges syn på Iran.

Jag har sedan länge varit medlem i Amnetsy International, för mänskliga rättigheter. Min avsky för dödsstraffet har varit främsta orsaken. I juli 2005 råkade jag läsa en liten tidningsnotis: ” Gråtande och skräckslagna fördes de båda tonårspojkarna, dömda för homosexualitet, att hängas offentligt på torget i Mashhad, Iran ”. Jag kunde senare hitta foton på pojkarnas avrättning.

Detta blev ett chockartat uppvaknande, som fick mig att bli aktiv medlem i Borås Amnest grupp. Men det stod snart klart för mig, att kampen mot sådant barbari även måste föras på det politiska planet: bara en demokratisering av det fundamentalistiska Iran skulle radikalt och långsiktligt kunna stoppa alla fasansfulla kränkningar. Jag kom i kontakt med PMOI, People’s Mojahedin of Iran, somingår i det samlade, demokratiska motståndat NCRI som äldsta och största organisation. PMOI arbetar mot en av världens värsta diktaturer, mot dess steningar och avrättningar av minderåriga och politiska fångar, mot förtryck och förföljelse av oppositionella, mot den enorma diskrimineringen av kvinnor, mot strävan efter dominans i hela regionen genom export av fundamentalism och terrorism samt mot Irans planer på att framställa kärnvapen. PMOI:s mål är en sekulär, fullständig demokrati med de mänskliga rättigheterna som ledstjärna. Politik måste alltså skiljas helt från religion.

I fem år har jag nu stött och arbetat med NCRI/PMOI. Till min stora glädje blev jag nyligen inbjuden att delta i en stor, internationell konferens i Bryssel med syfte att skapa en ny politik gentemot Iran. Men en mycket akut fråga stod först på programmet: situationen för Camp Ashraf i Irak. Sedan åttiotalet bor där c:a 3 400 obeväpnade, iranska politiska flyktingar, medlemmar i PMOI och alltså det starkaste motståndet mot Irans diktatur. Irans ledare har uttalat sin fatwa över Ashrafs folk. Området har, sedan USA överlämnade beskyddet av det till Irak, attackerats tre gånger. 36 invånare togs som gisslan, närmare tusen har skadats och elva dödats. Det är nu belägrat och utsatt för trakasserier, blockad och akustisk tortyr dygnet runt. Ashraf är en nagel i ögat på Iran, som hela tiden pressar Irak att utlämna invånarna till Iran. Det skulle betyda en humanitär katastrof med massavrättningar som följd - och ett förödande nederlag för demokratisträvandena. Den enda och sista bastionen skulle falla. Attackerna motiveras med att PMOI finns på USA:s terroristlista, ett verk av Clinton för att söka blidka Irans mullor. Politisk kohandel på högsta nivå.

Under Brysselkonferensen framfördes bestämda krav på att USA genast måste återuppta det beskydd av Ashraf man faktiskt bundit sig för. Men även FN måste agera, eftersom Ashrafs invånare lyder under 4 Genevekonventionen. Ett annat krav, även från de amerikanska deltagarna, var att USA omedelbart måste ta bort den terroristämpel på PMOI som EU redan avlägsnat, detta dels för att förhindra en mänsklig katastrof, dels för att radikalt underlätta PMOI:s kamp mot diktaturen och för en övergång till demokrati. Talare under konferensen var bl.a. Mikael Mukasey, USA:s f.d. högste jurist, John Bolton, USA:s vice ” secretary of state”, Dell Dailey, biträdande statssekreterare i terrorist bekämpning under Bush, Irene Khan, Amnestys förra generalsekreterare samt Alejo Vidal-Quadras, EU- parlimentets vice ordförande.
-Tiden för samtal är över, slog John Bolton fast. Omvärlden måste ge moraliskt stöd till oppositionen. Hårdare och mer riktade sanktioner mot prästerskapets ledare måste till, men även sådana mot landets olje-och gassektor.

Bland talarna återfanns också general James Jones, Obamas förre rådgivare i nationell säkerhet, Bill Richardson, USA:s FN- ambassadör under Clinton, Dirk Claes från den belgiska senaten, Jim Higgins, medlem av EU-parlamentets styrelse samt Maryam Rajavi, vald exilpresident för NCRI, det samlade motståndet mot Irans diktatur.
-Tiden är nu inne för effektivare åtgärder, fokus på mänskliga rättigheter och stöd för ett regimskifte, slog man fast. Risken för krig och spridning av terrorism och kärnvapen är alarmerande stor – om vi inte handlar nu. Om detta var hela panelen enig. – Iran har klarat av två tredjedelar av arbetet med att framställa kärnvapen, påpekade James Jones.

Från NCRI/PMOI:s svenska sektion hörs nu krav på att Sverige och den svenska regeringen mycket bättre måste stödja en demokratisk utvecking i Iran, stå för en betydligt resolutare politik mot det fundamentalistiska prästväldet samt solidarisera sig med det iranska folkets rättmätiga kamp för frihet och demokrati. Det skulle inte bara gagna Irans folk utan hela Mellanöstern och världsfreden.
Brysselkonferensen blev oerhört intressant och spännande. Att man på så hög internationell nivå ger kraftfullt stöd till PMOI:s och därmed min kamp är mycket glädjande och ger kraft till fortsatt arbete mot förtryck och barbari, för demokrati och mänskliga rättigheter.

/Osborn Holmstrand
Människorätts- och demokratiaktivist

Overklighetens folk rekommenderar också Osborn Holmstrands film:
Osborn Holmstrand about state crimes in Iran, filmen finns i två delar på Youtube

Helena Duroj: Vi måste stå ut med människor

2011-02-13T07:57:00.000-08:00

[fotot tillhör familjen]
Idag bjuder Overklighetens folk på en text från Helena Duroj, vänsterpartistisk bloggare på Politik och poesi. Duroj jobbar som pedagog och författare. Idag tar hon upp ett par aspekter av den sverigedemokratiska kulturpolitiken.

Att skapa konst och bygga samhällen tycks vara något som människan gjort så långe vi gått på jorden. Om det kan tänkas finnas ett mål för denna utspridda, gigantiska och envetna verksamhet har jag fått för mig att målet vore: att människor ska stå ut med varandra.
Samhället begränsar våra impulser, konsten frigör dem. Båda är nödvändigt.

Med detta sagt blir en titt i Sverigedemokraternas kulturprogram något närmast chockartat. Vad de ser ut att vilja ha är ett samhälle som ger fritt utlopp åt de lägsta impulserna och en konst som snävar in och stänger av.
Sd skriver inte med utgångspunkten att de är intresserade av konst. Vad de är intresserade av är att själva må bra, och det gör de endast när de erfar en förnimmelse de kallar svenskhet. Deras sida http://sverigedemokraterna.se/valet-2010/lat-sverige-forbli-sverige/
om kulturpolitik börjar med att skilja svensk kultur från all annan, fastän de verkar vara ur stånd att skilja på kultur = sedvänja och kultur = skapade verk .

Sd lovar att verka för höjda statliga anslag till de föreningar och organisationer som syftar till att bevara det svenska kulturarvet. Mot detta finns inga principiella invändningar; i de flesta hembygdsföreningar går frivilligarbetarna på knäna och åtskilliga bruksföremål från bonde- och industrisamhället riskerar skador i brist på professionell hantering. Men hur skulle det betalas? Sd vill förstås ”helt avveckla de skattefinansierade anslagen till de verksamheter som syftar till att befrämja den mångkulturella samhällsordningen” – och de har aldrig sagt hur långt de är beredda att gå. Är det biblioteken som inte ska kunna köpa in böcker och tidningar på medborgarnas språk, är det SVT som ska sluta köpa brittiska serier, eller är det själva hembygdsföreningen som inte längre får visa vad vallonerna betydde för bruket?
Det statliga, från början nationalromantiska Nordiska muséet liksom den lokalt förankrade hembygdsrörelsen uttrycker sin programmatiska kultursyn helt annorlunda än vad Sd gör. Partiet har inga vänner ens bland dem som de så gärna vill adda till sina vänner.

En annan punkt på Sd:s åtgärdslista är en kulturell kanon. Till skillnad från Folkpartiet nöjer de sig inte med att lista favoritböcker som tvångsläsning åt skolbarn, utan de ska ha en förteckning ”omistliga och särskilt betydelsefulla exempel på svensk kultur inom olika områden”. Zorn, inte Picasso. Nangijala, inte Narnia. Och så vidare. Förvisso låter det sig göras. Det går att få en flock kulturvetare att i åratal sitta samman runt ett bord och gräla om verksförteckningen, det var ungefär så Psalmbokskommittén arbetade, och ändå finns det inte en kyrkobesökare idag som inte saknar någon gammal favorithymn eller är irriterad på att psalmnumren ändrats. Eller se på hur det som vanvördigt kallats ”förklädeskommittén” håller igång i de hembygdsföreningar med självaktning som börjat rita på sin egen sockendräkt. Det finns grannar som slutat tala med varandra i tjugo år på grund av placeringen av en hålsöm. Så det går alltså an att arbeta så, men är det värt att lägga skattemedel på det för att få en kanon som ingen ändå bryr sig om?

Det näst värsta hos Sd – efter rasismen alltså – är ändå deras diktat om positivism. Genom att styra statsbidragen vill de, förutom att stoppa afrodans och hejda saz-undervisningen i musikskolan, också strypa alla anslag till ”kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”. Vanligtvis brukar populister bara komma med löst tyckande och magkänsla. Primitivt utgår de från att det som känns rätt för Mig&Co ska göras till det rätta för alla. Men när vi kommer till Sd och deras kultur- och konstsyn blir de häpnadsväckande tydliga: Konstnärer som gör saker som Sd inte gillar ska med (eller snarare utan) alla medel fås att sluta med detta.
Tystandet av konstnärerna försvarar de med snack om folkligt intresse. Vad de främst vill ockra på är ett folkligt ointresse.
Men mina eller dina kulturintressen är inte ett kvalitetskriterium! Den som inte vill se videoinstallationer eller hockeymatcher slipper. Men ingen av oss slipper undan att betala för
förekomsten – inte så länge vi har kvar resterna av ett solidariskt samhällsbygge. Ett samhälle som ger plats för kulturellt skapande, även om resultaten vid första påseende är knäppiga sedvänjor eller konstifikationer som endast intresserar sitt upphov.

Utan bredd, ingen höjd! Vi vet inte vad som imorgon kommer att vara omistligt, fråga bara van Gogh.
Människor har alltid byggt samhällen och skapat konst. Meningen med det kan vara att vi ska stå ut med varandra. Vi måste inte stå ut med det som skapats, men vi måste stå ut med människor.
Sverigedemokraterna verkar ha lite svårt för sig där.

/Helena Duroj
pedagog och författare

Rosa Lundmark om varför Fria Teatern i Högdalen angår oss

2011-02-06T04:49:00.000-08:00

[foto: Martin Lundström]

Här bjuder vi på ett inlägg skrivet av Rosa Lundmark, styrelseledamot för Vänsterpartiet Vantör och vice ordförande i stadsdelsnämnden Enskede-Årsta-Vantör. Rosa kämpar hårt för den Fria Teatern i Högdalen, här berättar hon varför. Vi lyfter på den overkliga hatten och tackar Rosa

Många är de Vantörsungar som har sett sin allra första teaterpjäs på Fria Teatern i Högdalen, kanske med skolan eller sina föräldrar. Förmodligen var det succépjäsen om Bamse – världens starkaste björn, som barnen såg. Faktum är att betydligt fler barn och vuxna har sett Bamse på Fria Teatern än antalet invånare i hela Enskede-Årsta-Vantör!

Men snart kan vi förlora teatern i Högdalen! Den borgerliga majoriteten i kulturnämnden i Stockholms stad beslutade nämligen för ett par veckor sedan att Fria Teatern ska få halverat bidrag 2011 och inget alls 2012. Man lyssnade inte på protester från inbitna teaterbesökare i Högdalen, trots att man före valet talat vackert om Medborgarnas Söderort! Inte heller kulturjournalisternas försvar av teatern påverkade de borgerliga kulturpolitikerna.

Att ha en fast teater i stadsdelen ingår i en grundläggande kulturell infrastruktur för att alla invånare ska kunna ta del av kultur på ett enkelt sätt. Det behöver göras mycket mer än idag, för att fler ska ha råd och möjlighet att gå på teater och för att kulturutbudet ska vara angeläget för var och en. Före valet ville kulturnämndens dåvarande borgerliga majoritet stärka kulturlivet enligt Söderortsvisionen, men det visar sig nu vara tomt prat. Att ett skäl till att halvera anslaget till Fria Teatern dessutom är låg produktivitet är obegripligt, då teatern tidigare har fått kulturnämndens bonus för hög produktivitet. Den nya borgerliga majoriteten i kulturnämnden verkar inte veta vad den vill. Dessutom verkar den inte veta vad den gamla majoriteten tyckte. Någon j-a ordning borde det väl vara även i borgarleden.

Med tanke på allt fagert tal från borgerliga politiker om småföretagare är det också obegripligt att kulturnämnden med minsta möjliga varsel drar undan fötterna på en liten teater, uppbunden av avtal med medarbetare och teaterförlag och med köpta pjäsrättigheter för tre nya föreställningar. Om Fria Teatern läggs ned blir det ännu färre kulturjobb i Söderort, som jämfört med innerstaden bara har hälften så stor andel. Borgarna har missat att en satsning på kultur i förorter även ökar den lokala arbetsmarknaden. Eller så har samverkan mellan nämnderna som skulle formas utifrån Söderortsvisionen misslyckats. För hur ska vi annars tolka att kulturnämnden med ena handen skriver att kulturlivet i Söderort ska främjas och med andra handen skriver under dödsdomen mot Fria Teatern?

Fria Teatern i Högdalen får inte läggas ner! Det är beskedet från Vänsterpartiet och Fria Teaterns Vänner som bildats för att skapa opinion mot att teatern läggs ned. Ett av kulturnämndens argument mot fortsatta anslag är bristande lokal förankring, vilket motsägs av uppslutningen till stödcaféet senaste söndag. Dessutom frågar jag mig om innerstadsteatrarna har samma krav på förankring. Men de har det ju lättare eftersom den största delen av publiken förmodligen är från innerstaden. Eller har teater i city rätt att bara vara teater, för att de är norm, medan teater i förort måste försvara sitt berättigande med lokal förankring, även om de har bra föreställningar och även drar publik från stan?

När Rågsveds Folkets Hus firade FN-dagen var det självklart att engagera Fria Teatern för att spela ur pjäsen "Svårast är det med dom värdelösa", som inledning till en debatt med handikapprådet och politiker. Det kallar jag lokalt samarbete. Vänsterpartiet i Vantör vill bygga vidare på områdets stolta tradition av musik och kultur, där vi idag förutom Fria Teatern har Picknickteatern/ dockteater, Ung, Pung/Svea Sträng, Vantörs konstförening och Rågsveds Folkets Hus som viktig samlingspunkt Vi behöver mer kultur i Vantör – inte mindre!

Jag uppmanar därför kulturborgarrådet att göra som idrottsborgarrådet. Släpp prestigen, lyssna på medborgarna, gör en pudel - dra tillbaka nedskärningarna!

Leninpriset till Maj Wechselmann

2011-01-17T00:24:00.000-08:00

För någon vecka sedan presenterades årets vinnare av Jan Myrdals stora pris/Leninpriset. Leninpriset gick i år till Maj Wechselmann, dokumentärfilmare och aktivist, vänsterpartistisk politiker och ledamot av vänsterpartiet Storstockholms kulturutskott.

Overklighetens folk grattulerar till priset.

Mikael Wiehe om fildelning

2010-11-15T00:39:00.000-08:00

Idag har Overklighetens folk fått förmånen att publicera en text som vi fått låna av Mikael Wiehe. Wiehe en känd och uppskattad låtskrivare och musiker. Vad vissa kan ha missat är hans engagemang i samhällsfrågor. Mikael Wiehe är overklig och denna text skrevs av honom 2008. Vi lyfter på den overkliga hatten och tackar Mikael Wiehe för lånet.

Kulturarbetare är ett opålitligt släkte. Man vet inte riktigt var man har dem. De säger konstiga saker och gör saker som man inte alltid riktigt begriper eller förstår varför de gör eller vad man ska ha det till. Ibland är de kitsliga och biter händer som föder dem. Men det värsta av allt är nog att de verkar ha så himla kul påjobbet. De njuter av det som andra känner att de måste. Såna är det bäst att hålla ett öga på, hålla efter, hålla i schack.
Musiker till exempel som sover på dagen när vanliga människor jobbar och som är uppe på nätterna när hederligt folk ligger i sina sängar. Furstar har alltid velat ta dem i öronen, få dem att bocka och buga, förljuva deras tillvaro och sjunga deras lov. Partier har alltid velat mästra dem, få dem att följa partiets linje och sjunga om de saker som partiet anser viktiga. De stora bolagen har alltid försökt köpa upp dem, skrivit obegripliga kontrakt med dem och försökt utnyttja dem och tjäna pengar på dem. Och andra har tyckt att, "om de nu har så himla kul på jobbet så kan de väl för fan inte dessutom ha mage att ta betalt för att de har roligt! Ge dem en flaska brännvin så har de det väl ännu roligare."

Jag började spela ute när jag var sjutton, för fyrtiofem år sedan, och alla de här aspekterna av nedlåtenhet har jag stött på under mina år som musiker, sångare, kompositör och textförfattare. Jo, jag har också mött mycket glädje, respekt och tacksamhet från enskilda personer. Men från etablissemang, näringsliv, politiker och arrangörer av olika slag: mycket skepsis, nonchalans och – förakt: äta i köket, spela när det passar och som det passar, sova på golvet, förväntas ta emot svart betalning. ("Tänker de jävlarna på pensionen också!")

Det var delvis de erfarenheterna som gjorde att den progressiva musikrörelsen växte fram i slutet av 1960-talet; att vi startade egna skivbolag, egna spelställen, egen skivdistribution och egna tidskrifter: för att vi skulle slippa slicka furstar i röven, för att vi skulle stå oberoende gentemot de stora skivbolagen, för att vi skulle slippa dansa efter olika ekonomiska intressenters pipa, för att vi skulle bli herrar över vår egen situation, äga våra egna produktionsmedel och bestämma över våra egna liv. Vi ville inte leva på någons nåder!
Och det gav resultat:
Furstar och mecenater av olika slag tog sin hand ifrån oss eller försökte locka oss tillbaka till den rätta vägen.
Direktörerna på de stora skivbolagen vred sina händer när de såg förtjänsterna gå deras näsor förbi.
De kommersiella arrangörerna fick nöja sig med att engagera det musikaliska B-laget.
Och det var till våra musikfester – som vi arrangerade och där vi spelade och jobbade gratis - som vänstern fick släpa sina bokbord om de ville få sålt sina böcker och skivor.
(Men "vanligt folk" kom till våra arrangemang, tyckte det var skitkul och fattade precis vad det var vi försökte göra.)

Musikrörelsen byggde på solidaritet. Det fåtal orkestrar och artister som gav ett överskott fick hjälpa till att finansiera dem som inte drog in så mycket pengar. Och jag är glad och stolt över att Hoola Bandoola Band tillsammans med Nationalteatern, Björn Afzelius och några till gjorde det möjligt för MNW, Silence, Nacksving, Amalthea andra oberoende skivbolag att ge ut alla de viktiga skivor som annars inte kommit ut.
Men resultatet var inte bara ekonomiskt. Det gav också en stolthet över att tillsammans bygga upp nånting som var vårt.
Det väckte entusiasm och beundran när svenska musiker och skådespelare 1978 drog igång Tältprojektet, en föreställning om den svenska arbetarrörelsens historia.
Det ingav respekt när Sveriges musiker 1985 spelade in 12 miljoner kronor till ANC i apartheids Sydafrika.
Det ingav respekt när svenska musiker och artister 2001 spelade ihop ytterligare 12 miljoner till kampen mot den framväxande nazismen.
Det ingav respekt när trubadurerna Björn Afzelius och Mikael Wiehe under 1980-talet spelade in miljontals kronor till progressiva rörelser i Palestina och Syd- och Mellanamerika. Och jag vet inte hur många spelningar Björn och jag gjorde, tillsammans eller var för sig, där vi har spelade gratis och lät gaget gå till Amnesty International, Röda Korset, Röda Halvmånen eller nåt annat som vi tyckte var värt att stödja.

Och allt det här var möjligt bl.a. för att vi tjänade pengar på vår skivförsäljning. Utan de pengar som skivförsäljningen drog in hade det inte varit möjligt för musikrörelsen att bygga sina egna strukturer och för artisterna att stödja människor i deras kamp mot terror och förtryck.
Och detta är ett av skälen till att jag är emot gratis nedladdning av musik på nätet. Det berövar inte bara musikerna deras inkomster det berövar dem också möjligheten att själva bestämma när och till vad eller vem de vill skänka en del av sina inkomster. De som inte vill betala för det arbete som musikerna har lagt ner berövar inte bara musikerna deras pengar utan också deras stolthet! De degraderar musikerna till hjon.

Ett av argumenten för gratis fildelning är att man inte kan stjäla nåt som finns i obegränsade mängder, vilket ju gäller musik utlagd på nätet.
Men att skriva en bra sång tar tid, inte bara när man skriver sången utan också när man lär sig att bli sångskrivare. Allt hantverk kräver utbildning och erfarenhet, så också musicerande och sångskrivande (även om det fanns romantiska föreställningar om amatörism inom delar av både musikrörelsen och punken). Ingen har obegränsat med tid. Den tid man använder för att öva eller skriva en sång kan man inte arbeta med annat, vara med familj eller vänner, etc. Fildelarna stjäl en i högsta grad begränsad resurs, nämligen tid!
(Dessutom kan man ju bara ladda ner musik som redan finns. Hur blir det med ny musik? Vem vill i längden lägga ner den tid, de pengar och den energi som krävs för att skapa ny musik om man inte har en chans att få nånting tillbaka? Ja, förutom möjligen en mer eller mindre välvillig klapp på axeln.)
Ett annat argument från fildelarna är att man väl kan syssla med musik på fritiden. Att man inte måste göra det för att tjäna pengar.
Det här är nog det argument som gör mig argast! Här känner jag igen det gamla föraktet för kulturarbetare av alla sorter, att det vi gör varken är värt lön eller respekt. Att vi borde nöja oss med en sup, att annat arbete ska subventionera vårt skapande, att man vägrar respektera det kunnande vi besitter.
Skulle läkare, lärare, rörmokare eller snabbköpskassörskor acceptera att på det sättet få sitt arbete degraderat till en hobby?

Ett tredje argument för fildelning är att musiker ju kan turnera istället och på så sätt tjäna pengar på sina konserter.
Jag ska inte klaga. Jag har hållit på länge och kan fortfarande göra ett hundratal konserter varje år där publiken betalar mellan 200 och 300 kronor för att höra mig. Men jag ser att unga, oetablerade band spelar för mat och öl och en publik på 50 personer på bl.a. Debaser i Malmö eller Stockholm. Det uppväger knappast förlorade skivinkomster.
Dessutom gäller möjligheten att turnera inte dem som "bara" är textförfattare eller kompositörer.
Jag kan förstå att oetablerade musiker kan se en fördel med att lägga ut sin musik på nätet. De kan nå en publik som de ännu inte har och de slipper lägga ut pengar som de ännu inte tjänar. Men jag tror att det är ett kortsiktigt sätt att resonera och att de låter sig luras av argumentet att okända artister just tack vare exponering på nätet kan möta en jättepublik och sedan åka runt och casha in. Det är sant att Paul Potts existerar! Det gör USA:s president också! Och lika sant som det är att alla kan bli Förenta Staternas president, lika sant är det att alla kan breaka på nätet! Vi snackar om chanser på tusendels promillen!

Man hör också att musiker väl får söka sig dit där pengarna finns: spons från privat näringsliv, ringsignaler, etc. Det synsättet är nog det som jag ser som det alvarligaste problemet. Jag tror nämligen, tvärtemot vad fildelarna påstår, att detta kommer att medföra ett ökat beroende och större ofrihet för musiker, både ekonomiskt och konstnärligt, än om man får sina inkomster från skivintäkter och entréavgifter. Vad är det för en låt som lämpar sig bäst som ringsignal! Vad är det för musik som musikerna, artisterna, kompositörerna och textförfattarna kommer att tvingas göra om höjden av framgång är att få med sin låt i en reklamfilm för Volvo?
Eller ska vi, som jag nyligen hörde någon säga, hoppas på att revolutionen blir genomförd och det socialistiska samhället förverkligat och att vi får statligt avlönade konstnärer?
För det första tror jag vi i så fall får ställa in oss på att vänta ganska länge. För det andra har jag sett de här idéerna genomförda i praktiken, på Kuba t.ex., och för min egen del måste jag säga att jag ungefär tiotusen gånger hellre är beroende av en publik som gillar det jag gör och som respekterar mig och är beredd att betala för att lyssna på mig än jag är beroende av en samling byråkratiska politruker som ska sitta och avgöra om jag gör politiskt korrekta sånger eller inte.
Nå hur gör vi då, för att försvara musikers, textförfattares och kompositörers rätt till ersättning för sitt arbete?
Ja, jag tror definitivt inte att bästa sättet är att bura in de som laddar ner. (Jag är inte så mycket för att bura in folk över huvud taget.) Däremot ska det självklart inte vara tillåtet att göra verk gratis tillgängligt på nätet utan upphovsmannens/-kvinnans medgivande.
Jag är naturligtvis inte heller en vän av de stora mediekonglomeratens övervinster. (Fast jag själv i sanningens namn nog har haft större nytta av dem än de av mig de gånger vi har samarbetat.) Höjd bolagsbeskattning vore ju ett sätt för staten att få in pengar som man sedan skulle kunna fördela bland musiker och sångskrivare.
Men om man försvarar upphovsrätten försvarar man då inte också de stora läkemedelsfirmornas rätt till patent? Är inte kravet på ersättning till musiker och sångskrivare samma sak som medverkan till mord på AIDS-sjuka?
I en mycket principiell diskussion skulle svaret på frågan möjligen kunna vara ja, men i praktiken har jag än så länge aldrig sett att lön till musiker har inneburit sjukdom eller död för någon annan. Jag tror inte att det vore omöjligt att förtydliga upphovsrättslagen på den punkten.
Den enda framkomliga väg jag kan se är en solidarisk avgift från alla datorinnehavare. Jag vet att det vore tekniskt möjligt att registrera vilka nedladdningar som görs och skicka en räkning till den som äger den enskilda datorn. Men konsekvenserna av det övervakningssamhälle vi då skulle få vore så klart förödande för den personliga integriteten. Därför föreslår jag en avgift som tas in av staten och fördelas bland rättighetsinnehavarna av deras intresseorganisationer på ett sätt som liknar STIM:s och SAMI:s nuvarande sätt att fördela pengar till kompositörer och musiker.

För att avsluta: jag tycker nätet är fantastiskt, jag tycker att det är fantastiskt att det kan sitta en musiker i Nairobi och göra låt och sen lägga ut den på nätet och att man kan lyssna på den i New York eller Stockholm två minuter senare! Men jag tycker också att han eller hon självklart ska ha betalt för sitt arbete!
/Mikael Wiehe
2008-06-12

Rom-stadgan gör det möjligt att fälla Bildt - Maj Wechselmann talar till punkt

2010-09-30T00:21:00.000-07:00

Här är Maj Wechselmanns historia. Många har dragit egna slutsatser av munhuggandet mellan Bengt Nilsson och filmaren Maj Wechselmann under de senaste dagarna. Overklighetens folk publicerar därför följande artikel av Maj Wechselmann.

1998 antogs Rom-stadgan som möjliggör för att medverkande till eller underlåtenhet att ingripa vid misstänkta brott mot folkrätten blir straffbart.
Stadgan ratificerades av 109 länder – däribland av Sverige oktober 1998.
Svenska Brottsbalkens 22 kapitel anpassades till Rom-stadgan
Det är därför åklagaren för internationella brott har inlett förundersökning mot Lundin – och även Bildt i kraft av hans roll som styrelseledamot i Lundin Oil/Lundin Petroleum under samma tid som 160.000 människor fördrevs från området där Lundin prospekterade i Södra Sudan, (Unity State Western Upper Nile) 12.000 människor mördades och otaliga dog av hunger, tuberkolos, malaria och visceral Leichmaniasis = sandflugebett ( som leder till parasitsjukdom)
　
2001 förhandlade Ian Lundin och Carl Bildt med Omar Al Bashir om nya oljefält i Khartoum.
Omar Al Bashir hade redan i 1989 lett en statskupp, varefter inbördeskriget intensifierades med folkfördrivningar, våldtäkter, tortyr såväl som tvångsrekrytering av barnsoldater och bortförelser till slaveri samt mord på oppositionella.
FN tog på 90-talet en rad resolutioner mot de flagranta kränkningarna av alla mänskliga rättigheter i Sudan. – Eftersom Bildt arbetade inom FN från 1995 till 1997 kan han inte ha undvikit att ha läst dessa rapporter och myckenheten av FN resolutioner mot Al-Bashir.
FN tillsatte i loppet av nittiotalet 3 stycken ”Special rapporteurs” efter varandra som skulle rapportera till FN om tillståndet i landet, den första hette Gaspar Biro från Ungern, hans rapport kom i 1995, den nästa hette Leonardo Franco och var argentinier, hans rapport kom i 1999. Den tredje var den f.d. tyska inrikesministern, Gerhart Baum, som rapporterade 1999, 2001 och 2003.
　År 2000 kom även den kanadensiska regeringen med en rapport.
I rapporterna från samtliga rapportörer står det att oljeinvesteringarna i södra Sudan, Unity State Western Upper Nile, förvärrade kriget.
Carl Bildt gick – trots innehållet i dessa rapporter in i Lundin Oils styrelse
Carl Bildt satt i Lundin Oils styrelse mellan åren 2000-2006.
Här kommer utdrag ur FN rapporterna
Gaspar Biro skriver i sin FN-rapport 1995:
Den dystra situationen med hänsyn till mänskliga rättigheter har inte förbättrats sedan 1994.Såväl regeringen och rebellerna har förbrutit sig mot mänskliga rättigheter vilket inkluderar massakrer och olagliga dråp, kidnappningar och tvångsrekryteringar. En myriad av officiella och hemliga regeringsstyrkor fängslade, plågade och torterade politiska motståndare eller misstänkta politiska motståndare. Rebellstyrkorna saboterade FN: s hjälpsändningar til den befolkning som var drabbad
Den befolkning som var drabbad var alltså först och främst befolkningen i Södra Sudan – även den i Unity State, Western Upper Nile där Lundin Oils oljeprospektering kom att börja - efter att ett avtal skrivits på 1997 av direktör Ian Lundin och den numera för folkmord efterlysta presidenten, Omar Al Bashir(s energidepartement)..Leonardo Franco 1999:
In the course of 1998, some 150,000 civilians were displaced and at risk of starvation in the oil-rich region of Western Upper Nile, where instability and violence rendered United Nations emergency humanitarian aid deliveries difficult if not impossible. This area, belonging to the Nuer people, has been the stage of confrontation between two pro-government Nuer leaders, Riek Machar and warlord Paulino Matiep, fighting each other for political and military control of the territory. Both factions have been directly armed by the Government....The economic, political and strategic implications of the oil issue have seriously compounded and exacerbated the conflict and led to a deterioration of the overall situation of human rights and the respect for humanitarian law, as well as further diminishing the already slim chances for peace.
The oil issue and the extremely volatile situation prevailing in Western Upper Nile are clearly at the core of the armed conflict in Sudan and have particularly dire consequences for peace.
Long-term efforts by the various Governments of Sudan to protect oil production have included a policy of forcible population displacement in order to clear oil-producing areas and the transportation routes of southern civilians.”
Gerhart Baum varnar 1999 för att byggandet av den ”allvädersväg” som Lundin förbereder från Rub Kona till Thar Jath i Unity State kommer att leda till ännu fler fördrivningar och mord av lokalbefolkningen.
2000 kommer även den kanadensiska regeringsrapporten ”Human Security in Sudan . The report of a Canadian Assessment Mission.”Denna kanadensiska rapport konkluderar helt enkelt: Oljan förvärrar kriget = The oil is exacerbating the war in Southern Sudan2001 kommer Gerhart Baums andra rapport där man läsa om situationen i Western Upper Nile Unity State
” (Paulino Matiep är en av krigets mest ökända krigsherrar – att han hade arbetade för Ian Lundin, bevittnas i filmen av filmaren Bengt Nilsson, som hade bjudits ned till oljebolagets bas i området av Ian Lundin) The situation in Western Upper Nile
During my last visit I learnt that, in spite of the on-going negotiations, the human rights situation on the ground remains of grave concern. Fighting is continuing in oil-rich Western Upper Nile. The civilian population, whose villages have been burnt to ashes by proxy militias to clear the areas for the oil industry, have not yet benefited from the agreed ceasefire. I share the view expressed by the International Crisis Group (ICG) in its latest report dated 10 February 2003, highlighting the “ongoing danger that the dynamic of oil development represents for the peace process, at least so long as the government and a number of foreign oil companies with which it is in partnership are prepared to pursue that development by whatever means necessary” Sudan’s oilfields burn again: brinkmanship endangers the peace process, Africa Briefing, Nairobi/Brussels, 10 February 2003, ICG, page 1.….
Carl Bildt träffade Al-Bashir för första gången 2001 för att tillsammans med Ian Lundin förhandla fram ett nytt avtal om prospektering i ett nytt block, block 5 B, det var i block 5 A fördrivningarna hittills skett..
　
2008 efterlyses Sudans president Al-Bashir internationellt för brott mot folkrätten.

Det kanske kanske att bli något klarare med den svenske åklagarens förundersökning men vissa fakta ligger redan idag för handen. Lundin Oil lyckades säkra och bygga ut sin oljeproduktion genom bland annat att

· Konflikten i Darfurområdet tillspetsas. I mars konstaterar representanter för FN att janjawid-grupper som stöds av regeringen systematiskt dödar afrikanska invånare i byarna.
· I maj utbreder sig konflikten till grannlandet Tchad, där soldater drabbar samman med janjawid-krigare. Parterna i konflikten mellan norra och södra Sudan kommer samtidigt överens om i de sista tvistefrågorna.
· I november angriper sudanesiska regeringsstyrkor flyktingläger i Darfur. Förhandlingar mellan Sudans regering och rebellgrupper i Darfur leder fram till en överenskommelse om att humanitärt bistånd till området tryggas och striderna avslutas. FN:s säkerhetsråd samlas till en specialsession i Nairobi för att diskutera läget i Darfur. Biståndsarbetare evakueras från Darfurområdet när striderna på nytt blossar upp i slutet av november· I februari angriper den väpnade rebellgruppen SLA (Sudan Liberation Army), som verkar i DarfuromrÅdet i västra Sudan, olika regeringsmål.
· I april bränner beväpnade grupper hela byar i Darfurområdet.
· I december sker ett genombrott i fredsförhandlingarna mellan norra och södra Sudan: regeringen och rebellerna avtalar om att dela oljeinkomsterna.· I januari allierar sig SPLA med en konkurrerande väpnad rörelse (Sudan People’s Defence Force). Sudans regering och SPLA avtalar om vapenvila i Nubabergen.
· I juli undertecknar regeringen och SPLA ett avtal som avslutar inbördeskriget som varat i 19 År. President al-Bashir och SPLA:s ledare John Garang träffas för första gÅngen under förhandlingarna där Ugandas president Museveni fungerar som värd.
· I november fortsätts avtalet om vapenvila till slutet av År 2003.· I februari arresteras nationalförsamlingens talman och landets religiöse ledare Hassan al-Turabi för en dag sedan hans parti, nationella folkkongressen, undertecknat ett samförstÅndsprotokoll med gerillarörelsen SPLA.
· I mars varnar FN:s livsmedelsprogram WPF för den allt svÅrare svälten: till följd av torka lider tre miljoner människor av svält i södra Sudan.
· I december anklagar SPLA regeringen för att ha bombarderat Nubabergen under en vapenvila som USA förhandlat fram i syfte att möjliggöra leveranser av humanitärt bistÅnd.· President al-Bashir träffar för första gången representanter för oppositionen, den nationella demokratiska alliansen, i Eritreas huvudstad Asmara.
· Al-Bashir omväljs till president för fem År i ett val som bojkottas av huvudoppositionspartierna.· President al Bashir upplöser nationalförsamlingen och utlyser katastroftillstånd i landet som en följd av maktkampen mellan parlamentets talman Hassan al-Turabi och al-Bashur. Sudan inleder sin oljeexport.stärka sina band med Sudans regering med tillhörande miliser vilket möjliggjorde en utbyggnad av såväl väg som helikopterlandningsplatser. Det som nu ligger Lundin Oil i fatet är en omfattande foto- och vittnesdokumentation av såväl barnsoldater i sällskap med Ian Lundin vaktandes Lundin Oils anläggningar som att Sudanesiska attackhelikoptrar parkerar och underhålls på Lundin Oils baser. Detta skedde under Carl Bildt tid i styrelsen för Lundin Oil och under den tid som den Sudanesiska armen med allierade enligt ECOS rapport dödade minst 12.000 människor och fördrev 160 000 människor från sina hem.
Maj Wechselmann

Kulturminister och BEACHminister - Bob Hansson om ministrarna och människorna

2010-09-29T04:13:00.000-07:00

Nu ramlar inläggen in till Overklighetens Folk. Här ett dagsfärskt debattinlägg från poeten Bob Hansson.

Att vår ärade kulturminister har nedsatt hörsel ska inte vändas mot henne. Men inte heller motsatsen. Att hon inte hör vad hon själv säger, är alltså ingen ursäckt.
Tidigare hade ju högern en kuturminster som inte gillade tv och därför inte betalat tv-liscens. Jag var glad att alliansen lyckats skaka fram någon ur sina egna led fkatiskt gör det. Man ska inte sätta ribban så högt, tänkte jag, när det kommer till moderater och kultur. Men nu har det alltså visat sig att vi har en kulturminister som inte bara ogillar tv, utan också själva kulturen.
   Nu får vi snart en ny borgerlig miljöminster tycker att miljö har negativ klang. Han vill hellre kalla det BEACH. Mycket roligare, vara BEACHminister.
   Människor får de ledare de förtjänar.
   Jag tycket dessutom att människor har så negativ klang. Kan vi inte kalla dem arbetskraft istället?

Kultur är antirasism

2010-09-28T13:37:00.000-07:00

Overklighetens folk fortsätter med en debattartikel av Siv Holma, Amineh Kakabaveh och Jonas Lundgren. Texten handlar om att sattsa på internationellt kulturutbyte som motvikt till Sverigedemokraternas rasistiska politik.

Det var en stor förlust för demokratin, och inte minst för den antirasistiska rörelse som Vänsterpartiet är en betydande del av, när Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i Riksdagen. Dock finns det ingen tid att hänga läpp. Nu måste vi agera.
Sverigedemokraternas främsta frågor handlar om mångkulturen och invandringen. De vill som alla vet minska invandringen till Sverige. Vad färre känner till är deras kulturpolitik. En hedenhösisk syn på den svenska kulturpolitiken är ett näst intill tragikomiskt inslag hos Sverigedemokraterna. Exempelvis vill man strypa kulturstödet till organisationer som arbetar med multikulturella nätverk och stödet till kulturevenemang som har ett internationellt inslag.
Vänsterpartiet är ett kulturarbetarnas parti, ett parti där kulturfrågor kanske inte alltid står högt upp på dagordningen men borde göra det i större utsträckning. För kultur är en viktig drivkraft för människor och inte minst har den en brobyggande effekt, en antirasistisk effekt. Mötet mellan människor blir tydligt inom kulturverksamheter.

Ett antirasistiskt parti som Vänsterpartiet måste också vara kulturpolitikens främsta försvarare och förespråkare i den svenska riksdagen. Därför måste Vänsterpartiet tydligt visa att vi är ett kulturfrämjande parti. En tydlig markering som skulle kunna slås upp stort är när Vänsterpartiet lägger sin skuggbudget i Riksdagen. Vi föreslår att den budget Vänsterpartiet lägger har ett tydligt avstamp i ökade anslag till internationella kultursamarbeten.
Låt oss bedriva en aktiv antirasistisk politik, en politik för brobyggande och solidaritet, en aktiv kulturpolitik.

/Jonas Lundgren, Vänsterpartiet Storstockholms kulturutskott, initiativtagare
Siv Holma, ordförande Riksdagens kulturutskott
Amineh Kakabaveh, ersättare Riksdagens kulturutskott

Ett gott ord

2010-09-27T00:25:00.000-07:00

”Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tycker att ordet ’kultur’har en negativ klang och vill istället använda ’underhållning’. Vad tycker du om det?”Liv Strömquist svarar: ”Jag tycker att namnet ’Lena Adelsohn-Liljeroth’ har en väldigt negativ klang. Därför föreslår jag att hon döps om till ’Blubby’”.

Äntligen maxtaxa i kulturskolan! - Min hemkommun bryter mot FN:s barnkonvention

2010-09-14T10:36:00.000-07:00

Jonas Lundgren är initiativtagare till Overklighetens Folk. Till vardags är han ledamot av Kulturutskottet för Vänsterpartiet i Stockholms län och aktiv i lokalpolitiken i sin hemkommun Lidingö, i vars lokalförening av Vänsterpartiet han är styrelseledamot.

I ett utspel i Almedalen säger de Rödgröna att man lovar att införa maxtaxa i kultur och musikskolan om man vinner valet. Detta är utmärkt. Framförallt eftersom det slår mot kommer som Lidingö. Som kulturpolitiker skäms jag över att vid seminarier på ABF-huset , vid två tillfällen, behöva säga att jag kommer från Lidingö, kommunen som har Sveriges högsta avgifter i musikskolan. Det är skandal.

Nu kan det förhoppningsvis bli tal om ett musikens hus på Elverket i Lidingö. Dock är det viktigt att poängtera att detta förutsätter att en ny lokal hittas där IFK Lidingös kansli kan inhysas.
Att ta ansvar för kulturpolitiken är synonymt med att hålla sig så långt ifrån konkurrensutsättning man kan komma. Inte för att flera utövare inte kan ge en bättre kvalitet, utan för att kultur är en mänsklig rättighet. Jag vill hävda att Lidingö kommun bryter mot FN:s barnkonvention. I den står det nämligen;
Konventionsstaterna ska främja barnets rätt till att till fullo delta i det kulturella livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet. Detta är en klar och tydlig fingervisning, FN:s konventionsstater, varibland Sverige ingår, åtar sig att främja barns rätt till att tillgodogöra sig kultur. Och jag skulle gärna få ett svar på var, var sker detta om inte inom ramen för lokala exempel som Sagateatern och musikskolan.

Redan år 2007 uppmärksammade Nätverket Försvara Kulturen, som bland annat hade sänkta avgifter i musikskolan som krav, Lidingö Stads ignorans mot detta stycke i FN:s barnkonvention. Metoderna för att ta upp fighten den gången var opinionsbildning. Vi arrangerade en instrumentprovning och vi arrangerade en gratis konsert för ungdomar. Nu tas fighten på nationell nivå. Maxtaxa i musikskolan skulle slå hårt mot Lidingös skamlösa avgifter i musikskolan (som ironiskt nog motiveras med en låg kommunalskatt som ger ett lägre anslag till musikskolan). Därför är det så viktigt att rösta rödgrönt i höst.

Littorins parallella verklighet

2010-09-13T01:43:00.000-07:00

En av Sveriges just nu hetaste poeter är , med Lars Ohly stundtals turnerande, Jenny Wrangborg. Jenny hade inte tid att skriva något separat för Overklighetens Folk men däremot gav hon oss lov att låna denna text och vi lyfter på våra lustiga, verklighetsfrämmande hattar och tackar för det.

Hej allihopa. Man skulle kunna tro att jag inte skrivit nått i sommar, det är inte helt sant. Några krönikor har det blivit, men jag har varit lite dålig på att lägga upp dem här. På väg hem från jobbet idag läste jag att det nu är klart att Littorin får 112 000 kr i månaden i avgångsvederlag. Då tänkte jag på den här krönikan som jag skrev till Örnsköldsviks Allehanda i somras. Hoppas ni gillart.
Littorins parallella verklighet

Arbetsmarknadsminister Littorin avgår. När han i förra veckan gick ut i tv och med sina barns namn på läpparna förklarade att trycket varit för hårt hade han Sverige i tårar. ”Jag orkar inte mer” och man tänkte att vilken man, vilken människa, sätter barnen först. Så visade det sig att det kanske inte riktigt var där skon klämde. Men låt oss ändå hålla oss där en stund till. Tänk om fler hade möjlighet att vara mer människor. Kunde anpassa arbetet efter livssituationen istället för tvärtom. Tänk om vi alla hade möjlighet att gå in till chefen och säga att vi inte kan komma och jobba imorgon, eftersom vår familj behöver oss, eftersom våra barn frågar efter oss under nattpassen, eftersom våra vänner behöver vårt stöd. Tänk om fler hade de ekonomiska förutsättningarna och inflytandet över sitt jobb, att kunna skapa en arbetssituation där man inte hamnar i sådana situationer.

Men ska sanningen fram ser den arbetslöshet som nu väntar Littorin helt annorlunda ut än den jag själv har mött när mina osäkra anställningar tagit slut. Som före detta minister har han rätt till 1,3 miljoner i avgångsvederlag. Jämför det med den långa karensen i a-kassan som gäller för alla andra som tvingas säga upp sig för att de inte kan få sina liv att gå ihop med jobbet. Jämför det med den a-kassa han själv varit med och urholkat. Littorin har haft förmånen att jobba heltid, han behöver inte oroa sig för en 65% a-kassa på en 60% kallskänkstjänst. Han behöver inte gå till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns, behöver sen inte öppna tidningen och läsa att arbetsmarknadsministern tycker att ungdomsarbetslösheten beror på att ungdomar spelar för mycket tv-spel. Och han behöver inte med cancer tvingas iväg på en jobbsökarkurs.

För visst är det oklart om hans ”Jag orkar inte mer” skulle ge honom rätt till sjukpenning. Jag har svårt att se att Försäkringskassan skulle se det som ett medicinskt hinder för arbete, men det behöver inte Littorin oroa sig för. För 1,3 miljoner kan han åka på fin rehabilitering.

Jag tycker egentligen inte att någon förtjänar att uppleva hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen, men det hade varit fint om Littorin nu faktiskt också skulle bli tvungen att leva i den verklighet han beslutat om de senaste fyra åren. Uppleva den urholkade a-kassan, de förnedrande besöken på arbetsförmedlingen och konsekvenserna i att ta ifrån sjuka människor sin inkomst. Då kanske han hade kunnat gå ut i tidningarna och erkänna att det han gjorde var fel.

Besök också Jenny Wrangborgs blogg; Tio meter över havet

Kulturens klasskillnader av Lena Kallenberg

2010-09-09T04:09:00.000-07:00

Här är den första texten. Den är tidigare publicerad i Ordfront Magasin och bidraget kommer från Lena Kallenberg, författare. Lena Kallenberg har tidigare också gjort sig känd för boken Apelsinflickan.
I flera år har jag tagit aktivt del i en folkrörelse i skymundan. De fackliga arbetsplatsbiblioteken har blivit en succé vid sidan av biblioteksnedläggningarna. Idag existerar minst 1.300 fackliga bibliotek däribland vägkrogsbiblioteken som snart har gjort ljudbokslyssnande lastbilschaufförer till de mer bildade i samhället. Var fjärde- kanske till och med var tredje medlem i LO-facken öppnar aldrig en bok visar statistiken. Det är en myt att påstå att vi har avgiftsfria bibliotek, när arbetsplatsbiblioteken, de få som finns kvar i kommunal regi, tar ut avgifter från arbetsgivaren. De som inte har bokvana med sig hemifrån ska minsann inte ha någon gräddfil till boken, verkar politikerna resonera. Tillgång till böcker och kultur handlar fortfarande om klass och bildning och är ytterst en fråga om demokrati. Jag har själv i gott minne när jag som vuxen följde med mamma som pensionerad fabriksarbeterska till biblioteket. Mamma, som visserligen alltid läst mycket, kände sig dum och obekväm i biblioteksmiljön. Hon vågade inte be om hjälp med ett lånekort. På en metallindustri i Skåne frågade vi arbetarna om deras bokvanor. ”Böcker och bibliotek är för akademiker, inte för såna som oss”, löd det kompakta svaret. Tack vare ett par eldsjälar på arbetsplatsen startades ett arbetsplatsbibliotek. Efter ett halvår hade attityden förändrats och över hälften hade lånat böcker. Jag har träffat hur många bibliotekarier som helst runtom i landet som vrider sina händer i förtvivlan och undrar hur man ska nå de läsovana. Caféstolar och latte i alla ära men det gör inte bokovana till läsare. Det gör däremot boksnurror på jobbet och läsande arbetskamrater. Nyligen slaktade regeringen det futtiga bidraget till kultur i arbetslivet som gjort verksamheten med böcker på jobbet möjlig. LO:s medlemmar subventionerar operor och baletter som medelklassen bevistar men för minsta boksnurra i fabriksporten måste man krusa. Såna uttryck tar sig kulturens klasskillnader.

Välkommen till Overklighetens Folk

2010-09-08T01:43:00.000-07:00

Tanken med Overklighetens Folk är att samla kulturpersonligheter som skriver texter mot högern. Högerregeringens politik har försämrat levnadsvilkoren för kulturarbetare till väldigt stor del. Det finns ingen regering i mannaminne som har genomfört så omfattande försämringar för kulturpersoner. Vi måste lyfta fram en rödgrön regering för att få en bättre situation för kulturarbetare och det måste ske den 19:e september. Socialminister Göran Hägglund från Kristdemokraterna anser att kulturarbetare till vänster inte tillhör verklighetens folk. Detta begrepp har Kristdemokraterna till och med tagit patent på. Här är tanken att vi overkliga människor ska figurera och skriva.

God läsning